För två och ett halvt år sedan ryckte Ingås tidigare kommundirektör Jarl Boström in som ombud för en familj som bor i Öby, Raseborg.
Skolskjutsen för familjens barn hade blivit en så komplicerad fråga, att familjen behövde hjälp av någon med kunskap om kommunal förvaltning för att hävda sina intressen.
Dialogen med Raseborgs stad haltade och det visade sig att staden också gjort flera formfel under processens gång.
- När jag kom med i det här trodde jag att det skulle gå att ordna snabbt och smidigt, men det har ju varit allt annat, säger Jarl Boström.
Flera nivåer
Den här historien kompliceras av att den utspelas på två plan, som ändå hör ihop.
Det första är skolskjutsen, på vilket sätt man ordnat så att barnen tagit sig till och hem från skolan.
Det andra handlar om hur kommunen behandlat frågan i förhållande till förvaltningslagen och sina egna interna principer.
Lång skolväg berättigar till fri skolskjuts
Mellan år 2016 och 2019 betalade staden en ersättning åt familjen för att de skulle ordna transport åt barnen så de kunde gå i skola.
På den tiden låg nämligen familjens hem utanför det område som staden upphandlat skolskjuts för.
Eftersom skolvägen var längre än fem kilometer, var barnen enligt lag berättigade till fri skolskjuts.
När processen inleddes handlade det om två barn, men senare började ett tredje också skolan. Barnen gick i olika skolor.
Lagen som stipulerar rätten till skolskjuts heter Lagen om rätt till grundläggande utbildning, och det är paragraf 32 som gäller.
Staden ansåg att beslutet om ersättning följde lagen och att det också följde stadens interna principer och anvisningar för dylika fall.
Men det brast bland annat i hur staden delgav familjen sina beslut och det sista beslutet saknade också besvärsrätt, en sak som Helsingfors förvaltningsdomstol nyligen upphävde.
År 2019 fick barnen äntligen rätt till skolskjuts då staden upphandlade rutten på nytt.
Ohållbar situation för familjen
I början löstes frågan om vem skulle agera chaufför genom att föräldrarna själva körde barnen till och hem från skolan.
Kommunala färdmedel var inte heller ett alternativ, då tiderna inte passade ihop med barnens skoltider. Dessutom låg också närmaste busshållplats över fem kilometer från hemmet.
När sedan föräldrarnas arbetssituation ändrade kunde de inte längre själva köra barnen till och från skolan.
I stället fick en tredje part, en närstående, rycka in.
Med barn som skulle till olika skolor tur och retur blev situationen ganska snabbt omöjlig att hantera.
Gå till grunden med problemen
Det var då som Jarl Boström officiellt tog på sig uppgiften som familjens ombud.
Den stora frågan i dag är om familjen fått rätt ersättning i förhållande till sin situation.
- På grund av att förvaltningslagen inte följts, har man inte kommit fram till det här verkliga problemet och fått ett ställningstagande till det.
Boström tycker att det är viktigt att man inte bortser från formfelen, för de är en del i att processen pågått i snart fem års tid.
- Så här skulle det nog inte få vara när man tänker att det är fråga om barn.
Han ser det som en viktig principfråga, som i grunden handlar om kommuninvånarnas rättsskydd.
- I synnerhet när det gäller barn och äldre, så är det viktigt att saker görs rätt från början. Annars kan det gå så att sakfrågan avgörs då det är för sent eller irrelevant.
Varje elevs situation är unik
Den centrala problematiken i den här processen är om ersättningen till familjen varit tillräcklig och på vilka grunder den fastställts.
Staden har hela vägen tolkat att de inte gjort fel då de valt att betala en summa pengar åt familjen istället för kommunal taxi eller skolbuss.
Den summa som staden betalade motsvarade den kilometerersättning som företag eller staten brukar betala för arbetsresor.
Jarl Boström frågar sig om den kompenserar för den tid föräldrarna och den tredje parten lagt ner på att kuska barnen.
Det är för att de här nyanserna skall framkomma, som kommunen öppet och transparent skall motivera grunderna för sitt beslut.
Luddig lag
- Problemet är att 32:a paragrafen i lagen om grundläggande utbildning är lite, så att säga, luddig. Man måste gå tillbaka och läsa propositionen och Högsta förvaltningsdomstolens prejudikat, säger han.
Där framkommer att direkta och indirekta kostnader inte är samma för alla.
Varje elevs situation är lite olika och det är en sak som bör beaktas då kommunen avgör frågan om skolskjuts.
Det är det som Jarl Boström nu vill veta hur kommunen tagit i beaktande.
Tredje gången gillt som staden tillrättavisas
Frågan har till dags dato behandlats två gånger i Helsingfors förvaltningsdomstol och en gång av Regionförvaltningsverket. Myndigheten gav år 2019 tydliga instruktioner åt staden hur de borde göra.
I år i november kom det senaste utslaget från Helsingfors förvaltningsdomstol . Domstolen upphäver alla tidigare beslut som staden fattat och returnerar ärendet för ny behandling till Raseborg.
Väntar på justitieombudsmannens utlåtande
Och nu har alltså Jarl Boström fört ärendet till riksdagens justitieombudsman, JO.
Han hoppas att JO:s avgörande till staden skall ge dem klara direktiv för hur framtida beslut skall fattas, så att historien med Öbyfamiljen inte upprepar sig.
- Frågan är ju, finns det andra familjer som behandlats på samma sätt. Och vad händer med dem som inte kan, orkar eller vill ta upp de här sakerna?
Hur gick det på detta viset?
Jarl Boström sparar inte på krutet i sin kritik av staden, men det är inte helt lätt att få svar på varför det är så komplicerat att få rätsida på Öbyfallet.
Stadens bildningsdirektör Tina Nordman som nu får frågan på sitt bord för ny beredning, konstaterar att det är beklagligt att det gått så här.
- Vi får nu göra om den då förvaltningsdomstolen har en annan tolkning än vi haft, konstaterar hon.
Hon säger också att staden kontinuerligt lär sig nya saker via olika processer och att det gäller att vara alert i framtiden så att det inte uppstår fel.
Många bäckar små
Stadsstyrelsens ordförande Anders Walls (SFP) konstaterar för sin del, att det aldrig är bra att domstolen returnerar beslut, men att det kan vara många olika orsaker som lett till utfallet.
- När det handlar om en så här lång tid har flera personer varit inkopplade på ärendet, det har just inom den sektorn bytt personal, kommunal förvaltning är inget litet område och det ändrar hela tiden, räknar han upp.
Han säger också att det handlar om att se över stadens processer istället för att fokusera på enskilda fall.
- Ibland går det fel, men det hjälper inte att brusa upp utan man måste förhålla sig sakligt till skeenden, säger han.
Han påpekar att de flesta fall inom kommunen ändå sker till belåtenhet för invånarna.
Konkurrerande principer
Fullmäktiges ordförande Linnea Henriksson (SFP) är inne på samma linje.
Hon känner inte till fallet i detalj, och att enskilda fall inte heller är något som behandlas i fullmäktige.
- I många frågor när det gäller rättigheter inom olika system så finns det så att säga konkurrerande principer. Där kommunen gör en tolkning och de drabbade en annan, så är det inte alltid så enkelt. Lagstiftningen är inte alltid så entydig att det skulle vara självklart vad som är rätt och fel, resonerar hon.
Hon säger att det är genom att testa extremfall inom ramen för regelverket som staden lär sig vad som fungerar.
Enligt henne måste kommunen alltid väga frågor som principen för likabehandling, begränsade resurser och vad som är rimligt.
- Men på ett allmänt plan kan man ju fråga sig varför sådana här problem fortgår, då man tycker att kommunen redan en gång blivit tillrättavisad, som av regionförvaltningsverket i det här fallet.
Men hon säger också att det alltid är beklagligt om folk känner sig felbehandlade och att det är väldigt olyckligt om processerna drar ut på tiden.