Striderna om Nagorno-Karabach upphörde för snart en månad sedan. Men det finns risk för att konflikten blossar upp på nytt då Ryssland och Turkiet tävlar om Kaukasien.
- Nagorno-Karabachs politiska status är på många vis tillbaka i rutan ett. Liknande villkor gällde 1992 då kriget bröt ut, säger den armeniska statsvetaren Gor Petrosian.
Kaukasiens geopolitiska läge har ändrats dramatiskt sedan jag senast var i kontakt med Petrosian i september.
Den olösta konflikten mellan Azerbajdzjan och Nagorno-Karabachs armeniska separatister är äldre än själva Kaukasusstaternas självständighet. I nästan trettio år beskyddades den armeniska utbrytarrepubliken Artsach av Armenien.
Under det drygt sex veckor långa kriget i höst skakades läget om mer drastiskt än det gjort sedan Sovjetunionens kollaps.
Petrosian forskar vid Caucasus Institute i Jerevan med fokus på regionens politik. Denna gång ber jag honom att analysera de senaste utvecklingarna.
Ryssland utmanövrerat i Kaukasien
Konflikten om lilla Nagorno-Karabach är allt annat än en regional angelägenhet mellan Azerbajdzjan, Artsach och Armenien. Den gångna höstens händelser demonstrerade detta i all tydlighet.
Vad har den senaste eskalationen medfört för regionen?
- Först och främst, Turkiet har blivit en tongivande aktör i Kaukasiens geopolitik. Turkarna kommer att utmana Rysslands inflytande i allt högre grad.
Med Turkiets stöd lyckades Azerbajdzjan att med både militära och politiska medel att återinta största delen av Karabach. Resten kontrolleras av ryska fredsbevarare.
Minskat inflytande för Ryssland
Armenien hade hög stridsmoral under höstens strider. Både män och kvinnor anmälde sig massvis som frivilliga till fronten. Därför kom vapenvilans villkor som en stor chock.
Samtidigt kollapsade det humanitära läget i Nagorno-Karabach, med tiotusentals människor på flykt.
– Ryssland är numera den enda säkerhetsgarantin Nagorno-Karabachs kvarstående armeniska befolkning har. På kort sikt har även Armeniens beroende av Ryssland ökat drastiskt.
Men Rysslands inflytande kommer att minska kontinuerligt, förutspår Petrosian.
Besvikna armenier
Den ryska eliten ignorerade Turkiets växande engagemang i regionen för länge. Resultaten är katastrofala ur rysk synvinkel.
– De har förlorat Azerbajdzjan till Turkiet och nu riskerar de att också förlora Armenien, åtminstone socialt. Många armenier tycker att Ryssland har svikit dem.
När Turkiet blandade sig i konflikten både politiskt och militärt, väntade sig många armenier att Ryssland skulle rycka in för att försvara armeniska intressen.
Välkalkylerat krig och skör fred
Azerbajdzjan och Turkiet utnyttjade världsläget perfekt då de återupptog konflikten. OSSE:s Minsk-grupp, som ansvarar för att hantera konflikten, var lamslagen eftersom gruppmedlemmen USA upptaget med sitt presidentval och EU var mitt uppe i kampen mot coronaviruset.
– Frankrike (som också är medlem i Minskgruppen) reagerade starkt – men utan avsevärt stöd från övriga EU.
Minskgruppens tredje medlem Ryssland var det enda landet som ingrep något så när energiskt. Priset för passivitet hade också varit störst för dem.
Skör vapenvila
President Putin lyckades till slut medla fram en vapenvila mellan Azerbajdzjan och Armenien. Men överenskommelsen betyder inte att konflikten nu är över.
– Inget parlament har ratificerat fördraget. Det är ingen juridiskt bindande deklaration.
Alla parter har i praktiken rätt att sluta följa överenskommelsen. Det skulle betyda förnyade fientligheter.
Enligt fördraget ska de ryska fredsbevararna stationeras i regionen i fem år. Om mandatet ska förlängas måste alla parter godkänna det.
– Det räcker med att Azerbajdzjan säger att fredsbevararna ska bort.
Turkiet på frammarsch
Petrosian säger att Ankaras slutliga mål är att befästa markförbindelsen med Azerbajdzjan och säkra tillgång till dess råvaror.
Med azerisk råolja och naturgas får Turkiet fler medel att påverka EU.
Fortsatta provokationer
Vad kan vi förvänta oss av Turkiet i Kaukasien?
– Turkiet kommer att försöka utöka sitt inflytande och öka sin närvaro. Att provocera fram fler konflikter med hjälp av Azerbajdzjan är ett sätt.
Turkiet har demonstrerat vilka medel de är redo att använda sig av för att uppnå sina mål. Petrosian nämner syriska legosoldater och Nato-utrustning som två exempel.
Stormaktsspel med höga insatser
Ankara satsar stort på sin offensiva utrikespolitik. Turkiets engagemang sträcker sig från Medelhavet till Centralasien.
Petrosian påpekar att segern i Kaukasien inte hittills levt upp till de turkiska förväntningarna. President Recep Tayyip Erdoğan lyckades till exempel inte uppnå sitt mål att få stationera turkiska styrkor i regionen.
Till de turkiska framgångar kan man räkna att OSSE:s Minsk-grupp, som annars hanterar konflikten, i alla fall är tillfälligt lamslagen.
Med undantag för Ryssland, hamnade gruppens övriga medlemmar USA och Frankrike utanför förhandlingarna.
Krävande geopolitisk kamp
Om Minskgruppen på nytt lyckas bli en del av processen kan det få en avgörande inverkan.
Tillsvidare är scenen fördelad mellan den gamla regionala stormakten Ryssland och Turkiet, som inte gör någon hemlighet av sina ambitioner.
En sådan geopolitisk kamp är ett krävande företag. Den kan lätt bli för tung även för relativt starka aktörer som Turkiet och Ryssland.
– Stundens hetaste fråga är därför – vems imperium faller först, Rysslands eller Turkiets, säger Gor Petrosian.
Text: Pavel Petrov