Hoppet dör sist

Så här ser det ut när en gammal hoppbacke sprängs. Bilderna är från Kajana 2017. Snart kommer backen i Lundo att gå samma öde till mötes – men det är att gå saker och ting i förväg. För ett pensionärsgäng har fortfarande mycket att säga till om.

Om ungefär 10 år kommer den här K82-backen i Lundo, nära Åbo, att rivas. Ödet är oundvikligt: Den gamla träkonstruktionen förfaller långsamt och det är ingen idé att investera i förnyelse.

Det blir slutet på en lång historia. Storheter som Anton Innauer (79 meter), Matti Nykänen (81 meter), Toni Nieminen (82 meter) och Janne Ahonen (83 meter) har hoppat i backen genom åren, liksom polska världsmästaren Adam Małysz.

Men ännu står backen kvar – mycket tack vare Tuomo Mäkeläinen och resten av Huru-Ukot, ett gäng pensionärer som varannan tisdag samlas för att i talkoanda fixa det som behöver fixas på området. Mäkeläinen är en ungtupp i gänget – bara 72 år gammal. Medelåldern är cirka 75.

Mäkeläinen åkte ner för backen då den öppnades 1969. När han var 50 år gammal hoppade han med slalomskidor på fötterna – för att vinna ett vad. Han har också varit tränare i föreningen Liedon Parma, som äger och ansvarar för backen.

Trenden för backhoppning i Finland har länge varit oroväckande: både backarna och utövarna har blivit färre de senaste decennierna.

Annat var det tidigare. Då samlades de unga i Lundo – och på många andra orter – vid backarna då snön började falla. Bara i Helsingfors har det funnits över 20 backar genom åren – i dag är alla förstörda.

Backhoppningen är rentav utrotningshotad. I fjol rapporterade Helsingin Sanomat att det finns 45 tävlingshoppare kvar i Finland. Bristen på snö och pengar är på många håll akut. Dessutom är konkurrensen med andra grenar brutal och få förebilder finns.

Liedon Parmas backhoppningstränare Marko Hakanen känner till problemen mer än väl. Då han började som tränare på 1990-talet fanns det tiotals aktiva i föreningen. Nu har han inte haft en adept på 15 år. De senaste 10 åren har ingen ens hört av sig om möjligheten att börja hoppa.

Vad ska man göra åt saken? Hakanen och Mäkeläinen hoppas på att fler plastbackar skulle byggas. Att fler föreningar skulle börja samarbeta och att föräldrar och potentiella tränare skulle engagera sig.

Men ännu finns det hopp.

Bara 20 kilometer bort, i Pemar, håller backhoppningstraditionen på att pånyttfödas.

I höstas blev Finlands minsta plastbacke klar – och juniorverksamheten i Paimion Urheilijat håller på att blomstra. Ett tiotal nya utövare har hittat till grenen.

Den långa nedgången ser ut att vara över. Antalet backhoppare i Finland har ökat två år i rad – till lite över 300. Personer som antingen har licens eller ett så kallat sportpass.

Då Yle Turku besökte backen i Pemar i oktober höll nio ivriga barn på att lära sig att hoppa.

Utvecklingen gör Hakanen glad.