Jag erkänner. Jag smygtittade på vad "alla andra" haft på sina topplistor över årets skivor i år. Föga överraskande var det mesta obekant eller ointressant för mig.
Så jag listade sådant jag personligen diggat i år. Vi blev utan livemusik och festivaler men det gavs trots allt ut många bra album i år. Och så fick vi en paus från ESC!
Många av artisterna jag listar här har jag spelat i Grönroos garage på Yle Arenan också. Så fort vaccinsprutan är i armen hoppas jag få se så många som möjligt av dem live 2021!
Miley Cyrus: Plastic Hearts
Min favoritvideo på YouTube är Miley Cyrus som i sommarklänning sjunger sin gudmor Dolly Partons Jolene ute i trädgården. Steget från den Mileyn till Plastic Hearts-Mileyn är långt och iklätt läderrock och nätstrumpor.
På nya skivan balanserar hon utan ansträngning på gränsen mellan rock och pop. Det är mer av allt nu: gitarrer, attityd, fest, sex, blod, mascara och livsglädje.
Valet av gäster fungerar också bra: Dua Lipa, Joan Jett, Billy Idol och fullträffen med Stevie Nicks både som sampel och mashup i Midnight sky/Edge of midnight. Ett album med få tråkiga stunder.
The Stooges: Live at Goose Lake August 8th 1970
Julgubben kom redan i somras. En soundboardinspelning med den ursprungliga lineupen av The Stooges var den heliga graalen för alla fans. Dessutom det mytomspunna Goose Lake-giget!
Festivalen där LSD-höga Iggy Pop efter giget gav sparken åt den packade basisten Dave Alexander. Det tog 50 år att hitta det försvunna rullbandet där Stooges spelar igenom andra albumet Fun House men nu är det här.
En tidsmaskin tillbaka till tiden då kaos var frukost och anarki mellanmål. Ett fascinerande tidsdokument och ett måste för alla rockfans.
Det hörs inga spår av knätofs, folkdräkter eller ansträngd dialekthumor på skivan
Kaain: Black waves arising
Systrarna Annika och Julia Åman släppte i bandet Kaain (grundat 2016 i Vasa) i mitten av december ett album höstig musik med dämpade men intensiva stämningar.
Kaain kallar sin musik "low folk" eller "dark ambient" och låtarna innehåller stiligt arrangerade traditionella folkinstrument som t.ex. vevlira, rostiga spikar och harmonier inspelade i bastun.
Det hörs inga spår av knätofs, folkdräkter eller ansträngd dialekthumor på skivan. Språket är engelska. Den här skivan täcks man ju stolt exportera till stora världen. Gotiskt och vackert.
The Chats: High Risk Behaviour
Australiens svar på Beavis & Butthead är punktrion The Chats som på sin debutplatta fortsätter dunka huvudet mot väggen i takt till riff som AC/DC och Ramones glömde på studiogolvet 1974.
En av dem har inte läst en bok i hela sitt liv och låtarna handlar om rejäla publuncher, fyllor och könssjukdomar.
Sätt på den här skivan när din flickvän tvingar med dig på nästa rysliga hipsterbrunch med snobbiga hipsters.
Hank von Hell: Dead
Norges okrönta prins av death punk Hans-Erik Dyvik Husby aka Hank von Hell gav i år ut sin andra soloskiva i år.
Efter avhoppet från Turbonegro 2010 hängde Hank von Helvete upp hatten på kroken och började göra annat, bland annat spelade han huvudrollen i filmen Cornelis. Hank är nu slankare, mer melodisk och långtifrån död.
Höjdpunkten är ohämmat poppiga Crown med Guernica Mancini från Thundermother. Litet kanske vi ändå saknar nihilismen från Ass Cobra-erans Turbonegro.
Det är rootsigt som en kall Budweiser på verandan
Cim Dahlle & the Damage Done: Little light
Åländska countrypunkkaren Cim Dahlbloms väderbitna kappsäck svämmar över av välskrivna blues- och punklåtar om liv som levs fullt ut. Det är rootsigt som en kall öl på verandan.
I år gav Cim ut en fyra låtars ep och då hon gästade första avsnittet av Grönroos garage i höstas (per whatsapp-intervju) var de flesta av hennes egna favoritlåtar från cirka 1973.
Kärleken till Mott the Hoople, Kiss, Hanoi Rocks, Mötley Crüe och Suzi Quatro lyser sympatiskt igenom men Cim kör ändå sitt eget race.
Ozzy Osbourne: Ordinary man
Det är nästan häpnadsväckande att Ozzy Osbourne på karriärens höstsida lyckas gå till studion med nya musiker, en ny producent och utan att fila sönder allting klämma ur sig ett album som är så här bra.
Avskedsturnén har skjutits upp fler gånger än Ozzy hinner säga att "I can't hear you!" på sina gig.
Lägg på Parkinsons, Sabbats bråk med Bill Ward, bisarra trädgårdsolyckor och Sharons corona.
Men vi har ju sett det förut: när Ozzy är trängd mot väggen hittar han sin inre Prince of darkness och skapar en Blizzard of Ozz, Bark at the moon eller Ordinary man.
Höjdpunkter är till exempel "It's a raid" med rapparen Post Malone, videolåten Under the graveyard och titelspårets duett med Elton John, ännu en klassisk vacker Ozzy-ballad.
Ozzy har inte gett ut en lika bra skiva sedan No more tears eller Down to earth.
Beabadoobee: Fake it flowers
20-åriga filippinsk-brittiska indiepopparen Beabadoobees (uttalas "biibiduubi") debut för mina tankar till 90-talets alternativpop.
Nånting i stil med Yo La Tengo, danska Psyched up Janis, tidig Smashing Pumpkins och en promille snäll och oskuldsfull Sonic Youth. Bäst fastnar låten Charlie Brown som har bra gitarrös.
Marilyn Manson: We are Chaos
Jag gillar Marilyn Mansons nuvarande stil. Det gör förstås inte alla old school-fans som saknar funk-industrial-manglet på klassiker som Antichrist Superstar eller Holy Wood.
Efter en relativ svacka med en rad medelmåttiga skivor har Brian Warner sedan The Pale Emperor (2015) nu gjort tre bra skivor i rad.
We are Chaos har han gjort i samarbete med outlaw-countrystjärnan Shooter Jennings och resultatet är ett album med "mogen" gothrock där den elektroniska vibban och distorderade gitarrer fortfarande anger takten.
Det finns ändå hopp för mänskligheten om man ska tro Manson själv. Låten We are Chaos är hans kanske bästa singel sedan The Nobodies eller Beautiful people.
PÄÄ KII: "Kova sade"/"Kerran puliukko aina puliukko"
Teemu Bergman har fler band än Rick Wakeman har synthar i garaget men av alla hans punkband har PÄÄ KII fått mest uppmärksamhet.
I år har de släppt ep:n Kova sade med fyra låtar samt singeln Kerran puliukko, aina puliukko vars b-sida Syntynyt häviämään inte finns på Spotify.
På Kova sade tolkar de också Misfits-klassikern Skulls (Mä haluan sun pääkallon).
Det är rättframa gripande betraktelser av livet på gatan, mentala problem och berusningsmedel. För mig klickar PÄÄ KII åtminstone alla rätta boxarna av melodi, rått sound, bra texter och punkenergi.
AC/DC: PWR UP
Det går inte att ignorera AC/DC då de släpper ett nytt album. Speciellt då de flesta trodde att sagan var all efter att bandet mer eller mindre splittrats.
Det finns säkert en massa nya hungriga band som släppt bättre rockskivor i år, men de är inte diskussionsämne nummer ett över hela jordklotet som när Accadacca med cirka sex års mellanrum släpper ett nytt album.
Efter otaliga genomlyssningar ger jag skivan ett godkänt vitsord. Jag gillar soundet, Brians sång och energin.
Den nya körsången låter annorlunda men bra även utan Malcolm. Lyssna fast på "Oh no!"-ropen i Kick you when you´re down. Så skönt.
Skivan är litet mer hårdrockande än förra Rock or bust, men saknar riktiga toppar. En Thunderstruck eller For those about to rock (We salute you) skulle sitta bra men man ska inte sukta efter för mycket.
En "ok" platta av AC/DC är trots allt bättre än de flesta andras allra bästa skivor. Som vanligt är första singeln långt ifrån skivans bästa spår. Mina favoriter är Realize och Through the mists of time.
Har alla noterat att Angus lovat att det blir fler skivor efter denna?
Neil Young: Homegrown
En av de kändaste outgivna Neil Young-albumen släpptes officiellt i år.
Homegrown spelades in 1974-1975 mellan On the beach och Zuma, men Young ångrade sig och lämnade den färdiga plattan på hyllan i några årtionden. Istället gav han ut Tonight's the night.
Plattan handlar mycket om hans separation från Carrie Snodgress som han har sonen Zeke med (Zeke är den ena av hans söner med cp-skada). Det var kanske för personligt för att släppas då?
I somras snurrade Homegrown mycket på sommarstugan. Det är den bakåtlutade Neil Young vi har här så vänta dig ingen Rockin' in the free world här.
Country, svajigt jammande och skönt gung. Det är inte alldeles nyktert vilket We don't smoke it no more eller det obegripliga pratade spåret Florida visar.
...and Oceans: Cosmic World Mother
I början av året och på våren lyssnade jag mycket på grindcore och black metal för vädret, den asigaste "vintern" i mannaminne och sedan ännu pandemin på gjorde att det kändes som det korrektaste soundtracket.
Inhemska kult avantgarde-black metal-bandet ...and Oceans släppte en ny skiva i maj med ny vokalist.
Mathias Lillmåns har inte legat på latsidan i år; han släppte hela tre album: huvudbandet Finntrolls VredesvävdP, crustpunkarna Dispyts Under tiden jag sålde min själ till Satan och ...and Oceans-plattan.
Det är nu mindre avantgarde än på Kenas tid som sångare. Framförallt är skivan skoningslöst brutal från början till slut. Det finns få lugnare stunder, undantaget den obligatoriska pianoinstrumentalen.
Vad jag speciellt fäst mig vid är den kristallskarpa produktionen. Soundet har både tyngd och majestät och alla instrumenten hörs tydligt. Gillar du gammal Emperor och Dimmu Borgir ska du lyssna på den här skivan.
Blue Öyster Cult: The Symbol Remains
Slottsgårdar! Gitarrer! Alkemister! Koklockor! Motorcyklar! Nitar, läder, skägg! Det kan bara betyda en sak: Blue Öyster Cult är tillbaka.
Jag är ett fan av kultrockarnas 70- och 80-talsskivor (det var BÖC som gjorde Don't fear the reaper) men plattorna efter det har inte varit så mycket att hänga i julgranen.
Debuten kom 1972 och det har gått 19 år sedan förra skvan så döm om min glädje och överraskning när den här skivan faktiskt visade sig vara alldeles ypperligt bra!
Det är en av deras mest hårdrockiga skivor, kolla gärna videon till The Alchemist. Vid cirka 3'18'' kör de Iron Maiden fullt ut i gitarrduellen.
Det är mystiskt, melodiskt, tungt och ger fan i alla trender. Det blir inte just mer omodernt än Tainted love. Bra så. För vänner av gubbrock.
Det säger något om dagens musikbransch att man kan släppa ett debutalbum flera år efter att bandet splittrats och ingen tycker det är något konstigt med det
Knife for an eye: Damnation rock'n'roll
Det säger något om dagens musikbransch att man kan släppa ett debutalbum flera år efter att bandet splittrats och ingen tycker det är något konstigt med det.
Svenska actionrockarna Knife for an eye var egentligen ett projekt med medlemmar från olika svenska crustband såsom Nasum, Anti Cimex och Driller Killer.
På den här skivan häller de upp en halv flaska vodka i The Hellacopters och Motörheads gemensamma plättsmet och droppar litet speed medan de lyssnar på Chuck Berry framför brasan medan sörsseln gräddas i ugnen.
Snabbare vildare svettigare och mera bärs till bordet och det hastigt tack!
Kan ingen slå larm och dra i handbromsen?
Fotnot: Årets besvikelser
Förutom de uppenbara besvikelserna kring musikåret 2020 plockar jag ut tre sunkiga grejer.
ALMA: Have u seen her?
Glädjelös överproducerad dussinpop utan krok eller refräng.
Jag hade väntat mig mer än så av Alma som har potential för bättre pop än debutalbumet. Hon borde sparka ut hela sin posse och produktionsteamET och gräva vocodern ner i trädgården.
Det enda färggranna med skivan är omslagsbilden. Hoppas nästa skiva är bättre. Annars halkar hon snabbt in på begravningsplatsen för de bortglömda "lovande" finska artisterna med Miisa, Linda Brava, Saara & co.
Nightwish: Human :II: Nature
Oj gudars skymning kan ingen slå larm och dra i handbromsen?
Tuomas Holopainen må vara ett geni men när han som bonus till Nightwish nya album ensam gör en hel skiva med orkestrerad symfonismörja är det en lika glad bonus som en öppnad rödvinsflaska (6,99€) av chefen på lillajulsfesten.
Resten av skivan är om inte dåligt så en upprepning av vad vi hört så många gånger förr. Inte för att jag saknar Tarja Turunens operayl heller. Floor Jansen är trots allt bandets bästa frontkvinna.
Kill your darlings Tuomas.
Spotify
Svagt Spotify.
Inte nog med att era algoritmer föreslår typ Darin eller Robin Packalén för mig fast ni ser att jag mest lyssnar på Kiss, Midnight och Rolling Stones.
Ni ska dessutom styra intäkterna till de största mainstream-artisterna och resten får dela på smulorna. Om jag lyssnar på säg Vasas Flora och Fauna så vill jag att min slant går till dem och inte till Beyoncé.
Droppen i år var den briljanta idén att erbjuda artisterna en sämre ersättning ifall de vill ha synlighet på listorna. Vem är er konsult? Nicolae Ceausescu? Kim Jong Un?!
(Jag hittar inte ens alla Peter Criss soloskivor på Spotify! Nämnde jag redan den gången ni tog dubbelt betalt för spökkontot? Mutter mummel)