Från Tiger King till I May Destroy You och Le Bureau. Det här är årets bästa tv-serier enligt kulturredaktionen.
Älska mig (Yle Arenan)
Ställer du dig skeptisk till ännu en serie om singelångest, struliga parrelationer och katastrofala tinderträffar? Tror du att Josephine Bornebusch är för evigt låst i rollen som Mickan i Solsidan?
Då skall du ge Älska mig en chans och se alla dina förutfattade meningar malas sönder. Det här är en serie med stora känslor och små nyanser - just för dig som längtar efter glödande glädje och ett stänk av sorg.
/Silja Sahlgren-Fodstad
Jag kommer (Yle Arenan)
Skildringen av den blyga 17-åriga Esthers (Mathilda Kruse) sexlägtan och otippade vänskap med coola Linda (Vivi Lindberg) är årets fräschaste överraskning. Välskriven dialog, dråpliga situationer och träffsäkra skådespelare i färgstarka roller bildar en helhet som även en vuxen har stort nöje av. Det plågsamt pinsamma varvas med en högljutt befriande humor.
/Silja Sahlgren-Fodstad
The Last Dance (Netflix)
Jag visste så gott som ingenting om Michael Jordan, om möjligt ännu mindre om basket, när jag plötsligt fann mig själv hetstitta igenom de 10 nästan timslånga avsnitten av dokumentärserienThe Last Dance. Inte utan att jag frågade mig själv: Hur hamnade jag här?
De historiska bilderna från 1990-talets NBA-basket och på en Michael Jordan som typ trotsar naturlagar är inget annat än beroendeframkallande arkivgodis, dopat med sportvärldens fängslande dramaturgi.
Vi ser en macho, både psykiskt och fysiskt våldsam, och krävande Jordan i sitt livs högform. I en serie där hans egna produktionsbolag varit involverade i urvalet av innehållet. Man undrar hur illa han betedde sig i verkligheten, om det här är hans skönmålade version?
/Jonas Forsbacka
I May Destroy You (HBO Nordic)
Den ghanansk-brittiska skådespelaren och manusförfattaren Michaela Coels serie I may destroy you är årets bästa serie eftersom den lyfter teman som samtycke, våldtäkt, sexuella gråzoner, sexualitet och etnicitet helt utan stigmatiserande eller kränkande stereotyper, men också utan politiskt korrekta pekpinnar och moraliska renhetsideal.
Men kanske finast av allt: som röd tråd genom stora och strukturella teman tar sköra och vackra kompisrelationer och karaktärer plats - människor som får vara söndriga, vackra, egoistiska, hela, falska, roliga, föränderliga och lojala.
/Jonas Forsbacka
The Great (HBO Nordic)
Om årets bästa kostymdrama kanske ändå är The Crowns fjärde säsong - maxad till bredden med både prinsessan Diana och Margaret Thatcher - så är Tony McNamaras The Great ändå årets mest minnesvärda.
Året är 1745 och den ryska tsaren Peter den III gifter sig med Katarina den stora. Upplysningstidens vetenskapsideal och filosofiska influenser håller på att förändra världen. Men Ryssland verkar stå pall. För om det är stormakternas starkaste ledare och vassaste visionärer - samt människor som gillar att läsa böcker - som först ska komma att ta till sig de nya idéerna så hör den ryska tsaren inte precis till dem.
Manusförfattaren McNamara (också känd för sin svarta komedi The Favourite från 2018) ger en gränslös, anakronistisk, satir om makt, krigshistoria men framförallt den älskvärda hatkärleken mellan tsaren och tsarinnan.
En skitrolig serie! “Huzzah!”
/Jonas Forsbacka
Tiger King (Netflix)
Tiger King handlar om djurparksägaren Joe Exotic i Oklahoma (ja, det är hans riktiga namn), hans fascination för tigrar, killar och kändisskap, och hans bittra fejd med djurrättsaktivisten Carol Baskins som driver en skyddspark för omhändertagna tigrar i Florida.
Tiger King är en frontalkrock med stereotypierna om att den vita amerikanska underklassen är knarkande "white trash" som bor i fallfärdiga trailers fullproppade med skjutvapen. Alla fördomar du någonsin har haft visar sig stämma, utom att den verklighet som skildras är vildare än vad du någonsin kunnat föreställa dig.
Greppet i dokumentärserien är naket exploaterande och det känns på ett intuitivt plan omoraliskt att titta på när trasiga människor lever gränslöst och far illa.
Men så är Joe Exotic så desperat angelägen om att bli sedd, just så här, som den här frihetsälskande knäppgöken omgiven av tigrar och skjutvapen. I den här excentriska frihetssträvan finns det något som känns, vågar jag kalla det … inspirerande?
/Lasse Garoff
BoJack Horseman (Netflix)
De sista åtta avsnitten i berättelsen om kändisskådisen BoJack Horseman släpptes i januari i år. Avslutningen samlade trådarna i berättelsen om den djupt olyckliga filmstjärnan i en gastkramande final där vi följer BoJack bokstavligen till bottnen av hans trasiga själ.
Serien skildrar i sex säsonger kändislivet i ett Hollywood befolkat av talande hästar, hundar, katter, sälar och några enstaka människor. Och precis som i riktiga livet är BoJacks Hollywood en plats där en stenrik B-kändis kan komma undan med en hel del läbbigt, obalanserat och destruktivt beteende utan att någon egentligen ställer honom till svars.
Serien av Raphael Bob-Waksberg är en djärv och strålande välskriven tecknad serie för vuxna som lyckas vara komisk, existentiell, oroande och gripande på samma gång. Den berättar en historia om hur barndomstrauman möter ett osunt kändisskap i ett svepande drama laddat med moralisk ambivalens.
Slutligen hinner BoJacks unkna gamla synder ikapp honom.
/Lasse Garoff
22 juli (Yle Arenan)
Kan man göra en dramaserie om en terrorattack som berörde en hel nation? Den norska serien 22 juli lyckas i alla fall vara både berörande och betydelsefull. Den vågar även ställa de svåra frågorna om ansvar och visar att skuldproblematiken går djupare än att peka ut en skyldig.
/Johanna Grönqvist
La Casa de papel och Stranger (Netflix)
Om man gillar kriminalserier men vill se något med lite annan sensibilitet kan man testa spanska La Casa de papel eller koreanska Stranger. Mentaliteterna kan vara som yin och yang men i båda blir teamet en andra familj och känslorna stora vare sig man visar sina passioner eller håller sina frustrationer inne.
La Casa de papel är en annorlunda kuppberättelse där det viktigaste händer inom och mellan karaktärerna. Stranger tar, som många koreanska serier, an det politiska (läs: korruption).
Bland seriernas duktiga skådespelare har du lätt att hitta nya favoriter. Och i båda finns det härliga typer som man älskar att avsky: i La Casa de papel en manipulerande och mesig chef, i Secret Forest en kappvändande karriärklättrare.
/Anna-Maija Kalén
Le Bureau (Yle Arenan)
Snabba och snygga bilar, sexiga brudar och cocktails? Nej, den franska thrillerserien om arbetet på underrättelsetjänsten är ingen klyschig James Bond-historia.
De franska agenterna i Le Bureau utför livsfarliga uppdrag bl.a. i Mellanöstern, Nordafrika och Ryssland. Uppdrag som kräver full diskretion, stora skådespelartalanger och utmärkta språkkunskaper - förutom djupgående kunskaper i såväl kärnvapenteknologi och nätspionage som internationell konflikthantering.
Men går det i längden att vara lojal både mot sig själv och mot den franska staten?
/Marit Lindqvist
Håller du med kulturredaktionen? Vilken tv-serie har varit din favorit?