Ungefär en timme utanför Roms centrum ligger Italiens största kyrkogård, Flaminio. Här ligger många kända författare, konstnärer och politiker begravda, mellan en 37 kilometer lång bilväg som löper runt och tvärsigenom kyrkogården.
Men det är inte därför jag har tagit mig hit.
Här gömmer sig nämligen också en annan historia. En skamfläck, som tills den nyligen uppdagades av en ung kvinna i huvudstaden, pågick i det fördolda.
M-L, vi kallar kvinnan så, bestämde sig sju månader efter att hon genomgått en svår terapeutisk abort för att ta reda på vad som hänt med fostret.
I ett inlägg på sociala medier skriver hon att hon hade en svag minnesbild av att i samband med den traumatiska aborten ha fått frågan om ifall hon önskade begrava det aborterade fostret efteråt. En fråga hon svarat nekande på.
”Jag var så förvirrad vid det tillfället att jag inte tänkte på att fråga vad som skulle hända med fostret”, framkommer i inlägget.
Sju månader senare ringer hon tillbaka till sjukhuset, där hon genomfört aborten, och vidare till bårhuset, för att ta reda på vad som hänt med fostret. Där får hon veta att fostret ännu finns kvar där och att det, även om hon inte bett om det, kommer att begravas på kyrkogården Flaminio.
”Han kommer att få en plats med ett kors med namn och du kommer att kunna hitta den”, säger den anställde på bårhuset.
”Vilket namn? Jag har inte registrerat något namn. Han föddes ju död”, svarar kvinnan.
”Ert, frun”, svarar rösten på andra sidan linjen.
Liksom hundratals andra kvinnor har M-L drabbats av att det aborterade fostret har begravts och platsen märkts ut med ett träkors med kvinnans namn på, utan hennes medgivande och utan att hon vetat om det, på kyrkogården Flaminio. En praktik som pågått under minst tjugo år utan att upptäckas.
När jag irrar omkring och letar efter dessa öppna gräsplättar med kors inne på kyrkogården, saktar plötsligt en av kyrkogårdens vaktbilar in. Mannen som kör vevar ner rutan, pekar ut platsen och varnar mig för att filma och fotografera.
Det ligger något hotfullt bakom det tillsynes vänliga tonfallet.
Snart är jag framme vid en av gravplatserna. De första raderna upptas av metallkors på vilka kvinnornas namn är ingraverade, liksom datum för nedgrävningen samt ett begravningsnummer.
Det är något sterilt över det hela. Alla dessa kvinnonamn, som om det vore en massgrav, med slumpmässigt uppställda kors.
Det råder också en övergiven stämning. De bakre raderna består av träkors – en del står upp fortfarande, andra har fastnat i en stel lutning – medan ytterligare andra kors ligger huller om buller i det leriga gräset.
Hur har det kunnat ske?
Luckor i lagen, påtryckningar från pro-life-organisationer och inte minst en del av det institutionella våld mot kvinnor som utövar rätten till abort, skriver den prestigefulla politiska veckotidningen L’Espresso, som ägnat flera nummer under hösten åt den i landet attackerade aborträtten.
Liksom L’Espresso plockade upp M-L:s uppseendeväckande historia har även många kvinnorättsorganisationer uppmärksammat situationen.
På bara ett par veckor har dessutom 130 kvinnor, som själva genomgått en terapeutisk abort, kontaktat organisationen Differenza Donna i Rom för legal hjälp.
– De berörda kvinnorna vill reagera på det som hänt och vara med och göra något åt situationen, så vi har uppmärksammat frågan hos alla berörda parter och kommer att göra en kollektiv anmälan, säger Elisa Ercoli, ordförande för kvinnorättsorganisationen Differenza Donna.
På sitt kontorsrum på sjunde våningen i en centralt belägen byggnad i Rom berättar Ercoli att de agerade snabbt.
Organisationens advokat Cathy La Torre har haft en hektisk tid att bistå kvinnor som vill ha hjälp med att ta reda på om deras aborterade foster också finns begravda någonstans. Och inte minst att se över alla lagar och regler på området.
Enligt lag ska ett foster som aborterats innan vecka 20 endast begravas om familjen ber om det. Från vecka 20 till vecka 28 begravs fostren på en kyrkogård om familjen önskar begravning, och övriga tas om hand för begravning på Flaminio. Familjemedlemmar kan fatta beslut över huvudet på kvinnan.
Det finns dock inget lagstöd för att sätta kvinnans namn på korset.
– Vi har bett om en redogörelse för hur dessa ärenden hanteras från alla inblandade parter, från sjukhuset via bårhuset till institutionen AMA som sköter om kyrkogårdarna. Från just AMA fick vi svaret att vi inte har rätt att kräva en sådan redogörelse, säger Ercoli.
Medan sjukhus och kyrkogårdsförvaltning skyller på varandra – kanske för att de saknar en bra förklaring – gällande denna praxis, har politikerna reagerat desto starkare och säger sig vara villiga att agera.
– Vi har även haft ett möte med hälsoministeriet och utgår från att hälsoministern Roberto Speranza ser till att det här får ett slut, säger Ercoli.
Kvinnornas namn ska bort från korsen och endast kvinnan själv ska kunna besluta om hon vill begrava fostret.
– Det handlar inte bara om ett brott mot den personliga integriteten. Vi liknar det vid våld mot kvinnor, som tenderar att slå till när hon är som mest sårbar, säger Ercoli.
Hon fortsätter:
– Det är även ett brott mot kvinnans rätt till abort, vilket är en viktig punkt i ett land där nästan 90 procent av läkarna är samvetsvägrare och vägrar utföra abort, trots att det är en lagstadgad rättighet. Och enligt lagen har kvinnan dessutom rätt att vara anonym, säger Ercoli.
Många av kvinnorna har vittnat om stora svårigheter att få tillgång till sjukvården och inte minst god och värdig vård i ett mycket känsligt läge i livet i samband med aborten.
Att dessa skammens fält nu uppdagats i Italien visar hur det institutionella och kulturella våldet ännu utövas mot enskilda kvinnor, som på grund av olika livsomständigheter utnyttjat en rätt till vård som i sig är fylld med lidande och tabu, för att hänga ut dem i offentlig skam.
