Mot slutet av 1990-talet växte serien Sex And The City (1998-2004) till ett fenomen som kom att påverka hela tv-serievärlden. Frågan är om det är möjligt att blåsa liv i framgången och bidra med något nytt?
Sjutton år efter det sista avsnittet av säsong sex - nej, jag tänker inte räkna med filmerna - är det dags att återse New York-väninnorna Carrie (Sarah Jessica Parker), Miranda (Cynthia Nixon) och Charlotte (Kristin Davis).
Nej, jag har inte räknat fel - väninnorna är inte längre fyra eftersom Kim Cattrall redan för flera år sedan meddelade att hon aldrig mera tänker återvända till rollen som sexiga Samantha.
Och nej - det har inte läckt ut några närmare uppgifter om vilka intrigtrådar man tänkt spinna vidare på.
Vilket leder fram till frågan om valet att återuppta serieproduktionen borde få en att uppgivet sucka neeeej?
Personligen är jag kluven - å ena sidan full av bubblande förväntan, å andra sidan skräckslagen inför tanken på att det som väntar kan bli sämre än den ytligt flamsiga andra filmversionen från år 2010.
Men nej - det är väl ändå inte möjligt?
Åldern en räddning?
Spekulationerna kring vilken vändning serien nu skall ta är i full gång bland fans världen över. Och jag hakar gärna på.
Kommer man att satsa på diversitet i någon form? Blir det en svart skådespelare som fyller Samanthas plats? En transkvinna? Eller en man?
Kunde man möjligen åtgärda klassperspektivet - måste de alla bo lyxigt, trippa omkring i Manolos och sippa årgångsskumpa?
Är någon av kvinnorna singel igen - eller möjligen alla tre?
För min del har jag bara en önskan - att man låter deras ålder synas. Och då menar jag inte ifråga om mer eller mindre vuxna barn och äktenskap som åker berg- och dalbana.
Nej, jag tänker mera på en medelålders oro över att bli utkonkurrerad av en yngre generation. För att inte tala om en allmän klimakteriestress.
Kommer Carrie att kämpa med insikten om att ingen designer outfit i världen kan skyla över det faktum att kroppen och utseendet förändras?
Kommer Charlotte att täckas tala om heta vallningar - när Samantha klagade på sina i filmversionen viftades de bort i värmen från Sahara.
OM man på allvar vågar bejaka medelåldern utan att för den skull glida in på Pantertanternas renodlade komediterritorium (The Golden Girls, 1985 -1992) har serien allt att vinna.
Det gamla är det nya?
Orsaken till att jag tror att man mycket medvetet borde spela med ålderskortet är att det öppnar för en fin möjlighet att förnya dynamiken och samtidigt bidra med något nytt till själva genren.
1998 bjöd Sex And The City på något nytt när det gällde sättet att behandla sex.
Här pratade man oblygt - och visade hyfsat öppet - kvinnor som både tog för sig och gav sig hän för att sedan diskutera sina sexuella fram- & motgångar.
Och samtidigt blev vänskapen i sig det bärande elementet - männen kom och gick, men samtalet väninnorna emellan bestod.
I dag är det knappast någon som rodnar när Samantha köper en massagestav eller berättar vad hon gör med med vem i vilken position.
Den biten har för länge sedan hunnit flytta vidare och in i tonårsserier som tillexempel Jag kommer (2020).
Det utmanande i dagens läge skulle väl snarast vara att löpa linan ut åt andra hållet istället - utan att för den skull behöva göra karaktärerna tråkiga.
Tuffa tanter i lyxförpackning
1961 hade Lill-Babs en hit med låten Tuff brud i lyxförpackning. En låt som låter en få veta att “sagans prins” aldrig kommer till den som “går klädd i jeans”, men att det nog går att få “karlarna på knä i guldlamé”.
Och att det smartaste är att vara “ett litet stycke dynamit, maskerad till sockerbit”.
Det är möjligt att man ler lite överseende åt de raderna i dag - men om man inte är på sin vakt så finns risken att Sex & City 2021 blir för mycket av just den varan.
För mycket guldlamé och för lite dynamit. Filmen från 2010 blev definitivt just det - en världsfrånvänd saga om kvinnor som strör socker över hela tillvaron.
När man ställer den bilden i relation till den enorma uppmärksamhet Irina Björklund fått för sitt gråa hår i tv-serien Fredsmäklaren inser man att det finns gott om utrymme för lite åldersmässig anarki.
Björklunds rollkaraktär är smart och elegant - men av nätkommentarerna att döma räcker det ingenstans. Det är liksom på tok för lite guldlockar och matchande guldlamé.
För tio år sedan kunde ett Sex & City-avsnitt bygga på den panik Samantha drabbas av när hon hittar ett grått hårstrå i den välansade busken - tänk om man nu kunde bejaka den biten istället?
Medge att DET skulle vara revolutionerande! En sexigare version av fyrtio nyanser av grått. På alla plan.
