Bo eller Bosse Ahlgren är en journalist på femtiotvå år. Han är känd bland annat för den personliga dokumentären Faderlös och för dokumentären om Anton och droghandeln i Estland, ett land i vilket Bosse själv levt under många år.
Nu just arbetar han med en ny dokumentär och med ett filmmanus.
Bosse berättar att han hela tiden söker efter sin egen röst och aktivt arbetar med att våga bjuda på sig själv. Som ett led i det projektet ställer han upp i serien Kroppen och livet.
Naken på torget
När det kommer till att låta sig fotograferas naken säger Bosse att han drar paralleller till journalistiken.
– När man skrivit en text ska man kunna stå mitt på torget och skrika ut att läs det här! Jag tycker att man ska kunna stå naken på torget utan att skämmas. Säkert vill någon kritisera en, men inte har det ju någon betydelse. Man ska inte bry sig för mycket ifall kritiken baseras på utseendefixering och inte något annat mer nyttigt.
För Bosse hänger allt ihop, den fysiska kroppen och den mentala kapaciteten.
– När jag mår bra går jag ner i vikt och är energisk och när jag mår dåligt och inte hittar min egen röst går jag upp i vikt.
Tjock identitet
Bosse säger att han uppfattade sig som en tjock pojke när han var liten.
– Jag gick på andra eller tredje klassen i lågstadiet när en kille kommenterade att jag var tjock. Då brast det för mig, jag minns att jag sade tillbaka att fast jag inte har samma kroppsdimensioner som du har så vill jag inte höra om det. Jag minns att jag höjde rösten och att det kändes bra att jag stod upp för mig själv.
Bosse berättar att han gått upp och ned i vikt flera gånger men att identiteten alltid varit mer eller mindre tjock.
Nu när jag ser på bilder från när jag var liten tycker jag inte mera att jag var tjock, men att bli kallad tjock gjorde ont.
– När man är en tjock pojke bygger man upp en mur av att man inte bryr sig, fast man såklart bryr sig.
Idag ser Bosse sig själv som ordentligt överviktig, men han säger att han accepterar sig själv till fullo.
– Jag ser en människa där det yttre och inre inte är helt i harmoni med varandra, men nuförtiden tycker jag om mig själv. Jag har igen börjat motionera och sköta min hälsa, men jag vill göra det på rätt sätt och av rätt anledning. Inte för yttre bekräftelse.
– Jag skäms inte över att jag är tjock, jag blir besviken om någon kommenterar det, men det kommer inte mer åt mitt inre. Med detta vill jag inte säga att jag tycker att nuläget är bra, hälsan kräver nog åtgärder för att det ska vara ok.
Kom snabbt i form
Bosse säger att han kanske ibland lurar sig själv att tro att han snabbt kan komma i skick igen eftersom han gjort det så många gånger tidigare.
– En gång bestämde jag mig för att börja springa maraton. Jag blev själv förvånad över att det gick så snabbt att komma i form. Jag tror att det tog ett par, tre månader, men det här var när jag ännu var ung.
Träningen tog allt mera tid och blev allt mera extrem, vid ett skede åt han dessutom bara sallad vid sidan av träningen. Men efter ett tag tröttnade han och medger att han är något av en antingen-eller-person.
– Jag tycker om när det är extremt, det skall göra ont.
Våga misslyckas
Bosse säger att han är besviken på sig själv över att han inte uppnått sina mål, att han ofta drabbas av självtvivel och därför tappar lusten.
– Men jag söker och försöker hela tiden. Jag tror att jag nog kan komma på sätt att skapa och leva i den här världen. Huvudsaken att jag är äkta och följer min egen röst.
Att det är viktigt att våga misslyckas har också blivit en insikt.
– När man accepterar att man kan misslyckas så lyckas man oftare, det är en paradox som det verkligen ligger någonting i.
– Och sluta tänka på vad andra säger. På riktigt. Bara gör det med öppet hjärta och med god avsikt. Jag lovar att bli bättre på det själv.
