30-åriga Ali har levt i ovisshet, i väntan, i över fem år. Han kom till Finland i oktober 2015. Hans asylprocess pågår fortfarande. Ali är orolig och rädd för att han inte får stanna i Finland. Det är en uppgiven ung man som berättar om sitt liv.
– Ofta känns det att jag bara vill ge upp.
Ali heter egentligen något annat. Han är orolig för sin familj i Irak och vill därför vara anonym. I slutet av förra året fick han ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av arbete för ett år. Nu jobbar han som städare på byggarbetsplatser.
– Det känns som om jag aldrig kommer att vara trygg. Att jag alltid kommer att vara rädd och i fara. Jag kommer inte att kunna leva normalt, att mitt liv alltid kommer att vara så här.
Ali säger att han vill berätta sin historia för att han inte är den enda som fortfarande har sin asylprocess på gång och inte vet om han eller hon får stanna i Finland. Desperationen hörs i hans röst.
Jag kom hit för ett liv i säkerhet
– Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad min framtid är. Jag vet inte hur länge det här kommer att fortsätta. Det finns ingen garanti för att jag kommer att få leva i säkerhet.
Ingen vet när väntan tar slut
Det är svårt att få siffror av Migrationsverket på hur många av de asylsökande som kom 2015 som ännu är i asylprocessen. Men i höstas sammanställde Migrationsverket statistik på beställning av Helsingin Sanomat och enligt de beräkningarna väntade 3 426 på ett slutligt beslut i slutet av förra året.
Ali fick det första avslaget på sin asylansökan i slutet av 2018, men han överklagade beslutet till förvaltningsdomstolen.
– När jag fick avslag på nytt så förlorade jag hoppet. Luften gick ur mig, säger Ali.
Enligt Migrationsverket är inte Alis liv i fara, han kan åka tillbaka och leva i Irak. För Ali som sett sin pappa dödas, fått sitt hus bombat och blivit förföljd av den irakiska milisen för att han arbetat för den amerikanska armén känns Migris beslut som ett hånskratt rakt i ansiktet.
– Jag lämnade inte mitt land på lätta grunder. Att lämna allt är inte något du väljer lättsinnigt. Jag kom hit för ett liv i säkerhet.
Hur ska man leva utan hopp?
Migrationsverket förklarar att de långa behandlingstiderna beror på att processen stockade sig 2016. Och det har hängt med på olika sätt i behandlingstiderna ända tills nu, säger direktören för asylenheten, Antti Lehtinen.
Asylprocessen blir också längre av att ett beslut brukar överklagas till förvaltningsdomstolen, och av att man efter ett slutligt, negativt beslut ännu kan lämna in en förnyad ansökan. Antti Lehtinen håller med om att fem år är en orimligt lång tid för många.
Han betonar ändå att alla asylsökande som kom 2015 har fått minst ett beslut. De sista fick sitt första beslut 2018. Men Lehtinen medger att det stämmer att asylprocessen ännu pågår för många.
Den största utmaningen har varit de asylansökningar som återsänts av förvaltningsdomstolen till Migri. Över 1 000 ansökningar från 2018 och 2019 som blivit skickade tillbaka väntar ännu på ett nytt beslut av Migrationsverket.
– Det är en oskäligt lång behandlingstid och målsättningen för i år är att behandla alla de ansökningar som skickats tillbaka från förvaltningsdomstolen, lovar Lehtinen.
Antalet nya asylsökande som kom till Finland var lågt förra året. Och för första gången lämnades det in fler förnyade ansökningar än första asylansökningar. Flest förnyade ansökningar lämnades in av irakier. I nuläget väntar över 2 000 förnyade ansökningar på behandling hos Migrationsverket.
– När den här eftersläpningen av ansökningar har behandlats till slut så kommer behandlingstiderna framöver bli betydligt kortare, säger Antti Lehtinen, direktör för asylenheten på Migrationsverket.
Det har tagit hårt på Ali att få avslag efter avslag. Han visar en bunt med papper, det är olika dokument som stöder hans berättelse. Han skakar förtvivlat på sitt huvud.
– Jag vet inte om jag orkar. Hur ska man leva utan hopp? Ingen vet vad som händer i morgon. Det kanske blir ännu värre, funderar Ali.
Vill hjälpa människor
Men Ali har inte gett upp. Han har överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen och väntar på deras beslut. Under tiden var det enda sättet att få stanna i Finland ett arbetsrelaterat uppehållstillstånd.
– Jag vill arbeta, men det jag gör nu är inte ett drömjobb. Men jag har inga alternativ. På något sätt är det bättre än ingenting, säger Ali.
Under sin tid i Finland har han jobbat som frivillig på äldreboenden och som tolkhjälp för Röda Korset. Ali skulle vilja fortsätta studera, i Irak blev hans studier avbrutna.
– Jag har varit fem år i Finland men pratar ännu inte finska. Det skäms jag för ibland, jag skulle vilja kunna finska.
Sunniva Drake, som var en dem som aktiverade sig när de asylsökande kom till Finland hösten 2015, känner igen det Ali beskriver.
– Jag var bekymrad redan efter ett år över hur de ska orka. Men så gick det ännu ett år och ett till. Folk började bli desperata, de frågade varför de inte får stanna i Finland, varför de inte får jobba. Och det bara fortsätter, det är jättemånga som måste fortsätta leva i en sådan här oerhörd destruktiv limbo.
Vänskapsband åt båda hållen
Som distriktsbibliotekschef i Esbo var Sunniva Drake en av de drivande krafterna bakom att biblioteken öppnade dörrarna för de asylsökande och deltog i integrationsarbetet.
– Vi aktiverade oss och ordnade träffar och språkkurser. Det fanns många asylsökande som behövde och ville prata.
Hon blev vän med många asylsökande. Ali är en av dem.
– Jag skulle aldrig ha klarat av den pressen de här människorna utsätts för. Att vara på nåder, ifrågasatt av myndigheterna och utan framtid. Jag skulle ha fallit, blivit ett vrak, säger Sunniva Drake.
Ali tackar sina finländska vänner som hjälpt och stöttat honom. Han försöker hålla hoppet uppe och inte ge upp.
– Om det vore tryggt i mitt land så skulle jag vända mig om och åka tillbaka, genast, säger Ali och funderar en stund innan han fortsätter.
– Vi är inte farliga människor. Vi är bara människor. Alla har rätt att leva och känna sig säkra.