Terapigarantin utlovar snabbare och smidigare hjälp åt alla finländare som lider av psykisk ohälsa. Bra så, det är alla överens om. Men om de här pengarna tas från den långvariga psykoterapin så skjuter samhället sig i foten, anser oroade psykoterapeuter.
Allt fler finländare får långvarig rehabiliteringspsykoterapi. Under 2010-talet har mängden skjutit i höjden, och i dag går 50 000 personer regelbundet hos en psykoterapeut.
Psykoterapin har skapat många rubriker de senaste åren. Bristen på psykoterapeuter, och särskilt svenskspråkiga sådana, oroar.
Två olika medborgarinitiativ har gått vidare till riksdagen. Terapigarantin ska se till att behandlingen påbörjas inom en månad efter att behovet konstaterats, och initiativet om att göra terapeututbildningen kostnadsfri ska råda bot på brister på terapeuter.
Och på busshållplatsen lyser reklamen upp vintermörkret med slagord om att vi möts i terapi - "Terapiassa tavataan". Det handlar om att skapa en mentalvårdsvänlig anda och visa stöd åt offer för dataläckan hos psykoterapibolaget Vastaamo.
Men i skuggan av slagorden förbereds en lagändring som tar bort den subjektiva rätten till psykoterapi. Psykoterapeuter är oroade över att finländarnas rätt till psykoterapi slopas i samband med vårdreformen.
Psykoterapeuternas europeiska takorgansisation EFPP:s finska avdelning har genom ett ställningstagande i slutet av år 2020 krävt att social- och hälsovårdsministeriet slopar planerna på att överföra rehabiliterande psykoterapi från Folkpensionsanstalten, FPA, till de välfärdsområden som uppstår genom social- och hälsovårdsreformen.
"Steg ett är problemet, men nu skrotar man steg två"
Anna Collander tar emot i sitt arbetsrum i centrala Helsingfors. Vita väggar och mjuka stolar skapar en harmonisk stämning medan vårsolen lyser upp rummet genom det stora fönstret. Men Collander rynkar pannan.
– Man håller på att ta ifrån finländarna deras rätt till psykoterapi.
Sjukvårdsdistrikten, kommunerna och de kommande landskapen lyder under hälsovårdslagstiftningen. Ifall den rehabiliterande psykoterapin flyttas över till välfärdsområdena kommer den att fungera under de här lagarna.
– De lagarna är allmänt formulerade. Det finns inget sätt att flytta över psykoterapin så att inte den lagstadgade rätten till psykoterapin går förlorad. Det enda stället där ordet psykoterapi nämns i lag är i FPA:s lag om rehabiliterande psykoterapi.
Psykoterapi delas in i korttidspsykoterapi och rehabiliterande psykoterapi. Den kortare versionen kan handla om till exempel 6–7 besök hos terapeuten, maximalt 20.
Rehabiliterande psykoterapi ges åt 16–67-åringar vars tillstånd försvårar eller förhindrar jobb eller studier. Rehabiliteringspsykoterapin är målinriktad och räcker 1–3 år. Syftet är att få personen tillbaka till arbets- eller studielivet.
Det är just den rehabiliterande psykoterapin som stått föremål för kritik i olika sammanhang den senaste tiden. Människor kan tvingas vänta i ett år på att inleda terapin. Yle har också talat med personer som kontaktat tiotals psykoterapeuter utan att hitta någon lämplig som har lediga tider.
– Meningen har från början varit att man får vård under tiden och sedan förs vidare till rehabiliterande terapi om det behövs. Men Steg 1, att få tala med någon snabbt och påbörja vården, har sjukvårdsdistrikten och kommunerna misslyckats med. Att skrota Steg 2, rehabiliteringspsykoterapin, är inte en lösning på det, säger Collander.
Om välfärdsområdena utlovar vård, men inte är skyldiga att ordna just psykoterapi, kan till exempel följande situation uppstå:
– Välfärdsområdet säger att pengarna är slut, och ger medicinering och ett par samtal med en psykiatrisk sjukvårdare i stället för psykoterapi. Om den subjektiva rätten till psykoterapi slopas så kan välfärdsområdena alltså neka psykoterapi om de inte har råd att erbjuda den, säger Collander.
Terapigarantin räddar situationen - men bara för korttidsterapi
Terapigarantin, som länge väntat på riksdagens behandling, ska lösa de långa väntetiderna.
Problemet ligger enligt Collander och den delegation av psykoterapeuter som hon representerar i att välfärdsområdena inte kommer att kunna sköta uppgiften lika bra som FPA.
– FPA:s rehabiliteringspsykoterapi finansieras till en tredjedel av sjukförsäkringsavgifter. De går inte att flytta över till landskapen. Man skapar landskap som kommer att ha stora ekonomiska utmaningar, man slopar en tredjedel av pengarna - det är svårt att tro att det blir bättre på det sättet.
Collander säger att risken är att man inte har resurser till mer än korttidsterapi.
– Den här vägen har man valt till exempel i Sverige med förskräckande resultat, säger Collander.
Social- och hälsovårdsministeriet uppger att det inte ännu finns något lagförslag om att flytta över den rehabiliterande psykoterapin från FPA till välfärdsområdena. Utredningsgrupper håller ännu på med utredningar, där en del alternativ också är att FPA fortsätter ansvara för psykoterapin med stöd av välfärdsområdena.
Varför räcker inte korttidsterapi?
– Personen har kanske hankat sig fram en lång tid och så kommer något som stjälper hela lasset. Man har större sår i sig. För alla räcker det inte med några samtal, säger Collander.
Hon tillägger att korttidsterapi till för att behandla en kris, medan den längre vården handlar om att förändras som person för att det inte fungerar att fortsätta som förut.
Svenskan i fara
Planen på att flytta över rehabiliteringspsykoterapin till välfärdsområdena riskerar att bli extra olycklig för svenskspråkiga patienter.
– Landskapsgränserna kommer att råda, så du får inte söka dig till en psykoterapeut på fel sida om gränsen. Till exempel i Österbotten där avstånden är långa kan kunden få lång väg till terapin även om det skulle finnas en ledig terapeut i grannstaden.
Collander tror inte att alla svenskspråkiga terapeuter kommer att fortsätta att verka inom välfärdsområdena.
Välfärdsområdena kommer att införa nya kriterier för psykoterapeuter som kan anlitas genom servicesedlar. Terapeuterna får poäng för olika saker, bland annat språk. Collander tror att det här kan leda till att psykoterapeuter med studentbetyg kryssar i att hen kan ge terapi på svenska även om språket inte är på tillräcklig nivå.
Handlar motståndet om psykopterapeuters intressebevakning?
Kristian Wahlbeck, utvecklingsdirektör på föreningen Psykisk Hälsa Finland, psykoterapeut och docent i psykiatri, är försiktigt positivt inställd till förändringarna.
– Jag tror att tillgången på psykoterapi blir bättre för dem som behöver det, säger han.
Wahlbeck räknar med att ungefär hälften av finländarna i dag får den psykoterapi som de skulle behöva.
Han ser det som en bra sak att ha alla hälsovårdstjänster på samma ställe, och terapigarantin kommer med efterlängtade förenklingar i byråkratin.
– Det är väldigt besvärligt att få en remiss till en psykiater, få ett utlåtande av psykiatern, få beslut från FPA och sedan leta reda på en psykoterapeut. Hela det här systemet med många trösklar vill vi slopa. Psykoterapin blir effektivare när det inleds i tid.
Till en viss del håller han med Anna Collander om att det finns orsak att vara på sin vakt.
– Psykisk hälsa har ofta svårt att hålla sig framme när pengarna fördelas. Det blir lätt så att vård för fysiska besvär får den stora biten medan psykisk vård bara får smulorna som blir kvar. Vi måste se till att det inte går så att resurserna minskar, tvärtom behöver mentalvården mer resurser.
Wahlbeck menar att psykoterapeuternas oro delvis kan bestå av intressebevakning av det egna yrkesutövandet, eftersom välfärdsområdena kommer att godkänna psykoterapeuter med strängare kriterier än FPA gjort.
Det här avfärdar Anna Collander.
- Utvecklandet av Finlands psykoterapisystem drar mest nytta av att vi håller oss till fakta, säger hon.
Många vill ha psykoterapi som läkaren anser vara onödig
Wahlbeck lyfter fram att det finns psykisk ohälsa där psykoterapi inte är den rätta behandlingen. Om allmänläkaren ser att 20 gånger inte räcker så skickas personen till specialsjukvården, och då gäller inte terapigarantin.
Men så finns det också människor som gärna vill ha psykoterapi, men hälsovården anser att det inte finns behov för det.
Han hänvisar till en undersökning där 3 procent av finländarna uppgav att de skulle ha nytta av psykoterapi, medan experternas bedömning är att ca 2 procent av människorna årligen skulle dra nytta av psykoterapi.
– I vissa fall kan psykoterapin till och med vara skadlig, liksom alla former av behandling, säger Wahlbeck.
När behöver man psykoterapi och när skulle en chat eller kristelefon eller någon annan form av stöd vara det som egentligen behövs?
– Man ska fylla kriterierna för ett psykiatriskt tillstånd, till exempel ångestsyndrom. Det är en förutsättning att man själv vill gå, med det räcker inte. Psykoterapi i offentlig regi kan och ska inte erbjudas åt människor som bara vill känna sig själv bättre, säger Wahlbeck.
– Psykoterapi är hårt arbete för klienten. Det handlar om att titta på svåra saker och ta sig an smärtsamma sanningar, säger Collander.
Hur kan man underlätta för människor att förstå hurdan hjälp de behöver?
Collander lyfter fram sidan Mielenterveystalo som har info och självhjälpsguider.
– Jag skulle önska att det här är en del av steg 1 i vården. Att man talar med till exempel en psykiatrisk sjukskötare eller en psykolog om vilka olika vårdformer det finns, och vad man behöver tänka på när man letar efter en psykoterapeut, säger hon.
För att återgå till terapigarantin. Var håller den hus?
Kristian Wahlbeck håller med om att riksdagen släpar efter med terapigarantin. Men på lokal nivå har man på flera håll redan infört det här. Till exempel i Helsingfors och Nyland kommer terapigarantin att förverkligas från och med år 2022.
– I det här fallet har man faktiskt varit snabbare på lokal nivå än i riksdagen. I riksdagen borde de få rumpan ur vagnen och behandla terapigarantin, säger Wahlbeck.