Demokraterna lyckades inte fälla Donald Trump i riksrättsrättegången. Det var väntat. I den slutliga omröstningen föll rösterna 57-43, då sju republikaner röstade med demokraterna.
Demokraterna hade behövt minst tio röster till för att komma upp till en två tredjedelars majoritet som krävs för en fällning.
Processen lämnade flera frågor men bjöd också på några svar.
Vi börjar med svaren.
Om någon i USA ännu tvivlade på exakt vad som hände den sjätte januari, så lyckades demokraterna med sitt bevismaterial skingra alla tvivel om hur otäckt, våldsamt och långt koordinerat angreppet på Capitolium var.
Med stöd av bland annat videomaterial, vittnesmål från våldsverkarna själva och inlägg på sociala medier visade åklagarna också att det kunde ha slutat ännu värre.
Fem personer dog, bland dem en polis. Offren kunde ha varit fler.
Bilder från säkerhetskameror visade kongressledamöter som sökte skydd i sina barrikerade kontor eller som evakuerades, vissa bara några minuter efter att upprorsmakarna bröt sig in i kongressbyggnaden.
Demokraternas huvudtes under rättegången var denna: inget av det här hade skett om det inte vore för Donald Trump.
Demokraterna radade upp bevis - försvaret åberopade Trumps yttrandefrihet och fokuserade på att angripa processen
Som bevismaterial använde demokraterna inte bara Trumps ökända tal strax innan upploppet den sjätte januari där han uppmanade anhängare att gå till Capitolium och “strida så in i helvete”.
Genom att hänvisa till Trumps falska påståenden om valfusk, försöken att vända på valresultatet och lavinen av Twitterinlägg - med uppmaningar om att “stoppa stölden” och “strida”- försökte demokraterna demonstrera att Trump byggde upp en bördig grogrund för den dödliga attacken redan veckor och månader på förhand.
De presenterade också vittnesmål där upprorsmakare själva erkänner att de deltog i upploppet i tron att de uppfyllde Trumps vilja.
Trumps försvar menade att inget av det ovannämnda kunde koppla Trump till attacken - inte åtminstone på ett sätt som skulle motivera ett fällande i riksrätt.
Försvaret hävdade att Trump endast utövade sin yttrandefrihet när han uppmanade till strid och eggade upp sina anhängare, ett argument som bland annat bestridits av 144 amerikanska grundlagsexperter.
Noterbart var också att försvaret använde mycket av sin tid till att angripa processen snarare än till att försvara Trumps ord och ageranden. Trumpadvokaterna hävdade gång på gång att riksrättsprocessen mot en ex-president stred mot konstitutionen och inte uppfyllde kriterierna för en rättvis rättegång.
De träffar rätt i den meningen att en riksrättsrättegång i grunden inte är en juridisk utan en politisk process.
I en vanlig rättegång hade inte heller jurymedlemmar tillåtits samarbeta med försvarsteamet, vilket skedde när tre republikanska senatorer mötte Trumps advokater för att diskutera försvarsstrategi.
Nya uppgifter om Trumps agerande under de avgörande ögonblicken
De sista dagarna av rättegången förde med sig också delvis ny information om Trumps agerande under de dramatiska ögonblicken strax efter att våldet bröt ut.
Färska vittnesmål från republikaner visar att Trump informerades om att vicepresidenten Mike Pence evakuerats, men att han också efter det väntade med att agera för att försöka stoppa upploppet.
Tidigare har republikanska senatorn Ben Sasse - som röstade för att fälla Trump - sagt att källor inom Vita huset berättade för honom att Trump var "förtjust" över att hans anhängare stormade Capitolium.
Var han det?
Åtminstone är det svårt att undgå slutsatsen att Trump inte kände av en brådska att sätta stopp för infernot som brutit ut.
McConnells riktade svidande kritik mot Trump - efter att ha röstat för ett friande
Bland de mest anmärkningsvärda inslagen i den sista dagen av rättegången var talet från republikanen Mitch McConnell strax efter den avgörande omröstningen.
I svidande ordalag kritiserade han Trump för att ha svikit sitt uppdrag och anklagade ex-presidenten för att bära ett “moraliskt ansvar” för attacken mot Capitolium.
McConnell är alltså republikan, den mest inflytelserika i Washington menar många.
McConnell röstade också för att fria Trump.
Det beslutet motiverade han, precis som många andra republikaner, med att senaten saknar behörighet att döma en ex-president.
Demokrater har redan anklagat McConnell för hyckleri.
De påminner att han som majoritetsledare för den förra senaten kunde ha valt att dra igång en riksrättsrättegång ännu innan Trump lämnade Vita huset - men valde att låt bli.
Det gäller att notera att han också i fyra år noggrannt undvek konfrontationer med presidenten Trump i syfte att främja republikanernas politiska målsättningar.
Hur ska den uppenbara motsättningen mellan McConnells plötsliga indignation över Trump och hans val att ändå fria ex-presidenten tolkas? Är det ett försök att tillfredsställa de rivaliserande falangerna - Trumpkritikerna och Trumpkramarna - inom sitt parti? Eller ska vi ta honom på orden?
Frågorna tangerar inte bara McConnells motiv, de synliggör också de allt tydligare spänningarna som präglar republikanska partiet.
Riksrättsprocessen visade att ex-presidenten Trumps grepp om partiet än så länge fortsätter att vara starkt.