Under åren Miia Sillman bodde i Åbo präglades hennes liv av studier, jobb och ensamhet. Nu har sjukamparen återvänt till Tammerfors där hon satsar för fullt på friidrotten tillsammans med en av sina bästa vänner.
Miia Sillman pustar ut och klappar sig själv på axeln. Hon har klarat även den här fullspäckade dagen som hon schemalagt minutiöst för att hinna studera, träna och rasta hunden i flera repriser. Och förstås äta snabbt mellan varven.
Just i dag har hon inte jobbat, men det måste hon också hitta tid för. Detta för att skrapa ihop lite extra för sitt leverne och för att kunna betala ut lön till sin tränare.
Så här såg Sillmans dagar ut under de drygt två åren hon bodde i Åbo. Vardagen var allt annat än optimal för en idrottssatsning. Det fanns knappt någon tid för återhämtning.
Men hon kämpade på, framskred i studierna och gjorde nya personliga rekord i sjukamp.
Hon bodde ensam i en främmande stad när coronapandemin slog till och samhällets begränsningar gjorde tillvaron än mer klaustrofobisk. Hon kunde inte fortsätta så här.
Det var dags att sätta studierna på paus, packa väskorna, återvända till hemstaden Tammerfors – och i 25 års ålder inleda ett liv som professionell idrottare.
Se Sportlivs minidokumentär om Miia Sillmans kämpiga år i Åbo och sjukampsparadiset hon funnit i Tammerfors:
Mångsidig idrottartalang från fembarnsfamilj
Miia Sillman är hemma från Terälahti, en liten by i närheten av Teisko norr om Tammerfors. Hon och hennes tvillingbror växte upp som de yngsta medlemmarna i en fembarnsfamilj där alla sysslade med idrott.
Hon deltog i sina första friidrottstävlingar redan före förskolan. Från första början föredrog hon att tävla i mångkamper. I Terälahti sysselsatte hon sig också med flera andra hobbyer.
– Jag idrottade mångsidigt, inte enbart friidrott, utan även brottning, längdskidåkning, redskapsgymnastik och ridning – i princip allt som byn hade att erbjuda.
Hon klarade sig bra i tävlingar tack vare sin talang. Träningens betydelse insåg hon först under gymnasieåren.
– När jag var yngre tränade jag inte speciellt mycket. Tävlingarna var min träning och jag kom ganska långt på talang. I något skede kommer man ändå till punkten där man måste börja jobba.
Trots insikten om träningens betydelse har Sillmans väg till Finlands alla tiders statistikfemma, Universiadmästare och flerfaldig FM-medaljör i sjukamp varit krokig.
Hennes fokus har spretat åt flera olika håll – och för några år sedan hann hon till och med lägga av med friidrotten.
På jakt efter tränare via Seinäjoki till Åbo
Det var hösten 2015, efter en nionde plats i U23-EM i Tallinn, som Sillman stötte på sina första större motgångar som idrottare. Flera skador hämmade utvecklingen, och efter att ha kämpat med dem i närmare ett år tappade hon suget.
Hon flyttade bort från Tammerfors till Seinäjoki där hon för första gången bodde ihop med sin nuvarande fästman Konsta. I ett drygt halvår sysslade hon med helt andra saker än friidrott, tills hon kände att någonting saknades i hennes liv.
Vardagen blev lite trist då man insåg hur starka känslor idrotten erbjuder, på gott och ont.
Miia Sillman
Under tiden i Seinäjoki tränades Sillman av den flerfaldiga stortävlingsmedaljören Eduard Hämäläinen. Samarbetet slutade när Hämäläinen meddelade att han flyttar till huvudstadsregionen och börjar jobba som svetsare.
Sillman var i ett vägskäl. Hon hade sökt studieplats i Åbo och kom i kontakt med tränaren Mika Vakkuri som var verksam i området. Hon kände Vakkuri sedan tidigare och visste att hans metoder och träningsfilosofi påminde om Hämäläinens.
Under försommaren 2018 lämnade hon Seinäjoki. I Åbo inleddes en hektisk men ensam period i hennes liv.
På gränsen till utmattning
Flytten till Åbo beskriver Sillman som ett hopp i i det okända. Förutom tränaren Vakkuri hade hon inga bekanta sedan tidigare i staden.
Fästmannen Konsta kunde inte följa med och Miia bodde ensam med hunden Sulo.
– Jag använde Whatsapp och Facetime rätt så intensivt. Jag lät känslorna välla över Mika, Konsta och min familj.
Mellan studierna, arbetet och träningarna bekantade sig Sillman med sin nya hemstad under långa promenader med Sulo. Hon kände dåligt samvete över att inte ha mer tid för hunden, men var samtidigt tacksam över att ha någon som väntade på henne när hon kom hem, så hon inte behövde vara alldeles ensam.
Trots att dagarna var hektiska och slitsamma gjorde Sillman stora framsteg i sjukampen under Vakkuris ledning. Ett år efter flytten till Åbo var hon i sitt livs form och kammade hem guld i Universiaden i Neapel med sina nya rekordpoäng 6209.
Det hektiska upplägget i Åbo fungerade till en början, men tog mer och mer på krafterna ju längre det pågick.
– Mätaren har säkert visat rött stundvis. Inte rekommenderar jag det upplägget. Vill man satsa för fullt på idrotten är man nog tvungen att låta bli antingen jobba eller studera, annars blir det helt enkelt för mycket.
Under våren 2020 blev den mentala belastningen ännu tyngre då coronapandemin bröt ut. Friidrottstävlingar som Sillman sett fram emot ställdes in. De få sociala kontakterna hon hade i Åbo begränsades ytterligare.
Sillman och Vakkuri befann sig ofta på tumanhand i träningshallen. Ibland kunde stavhopparen Wilma Murto träna samtidigt, på ett tryggt avstånd i andra ändan av hallen.
"Allt kändes så seriöst och sammanbitet, jag blev bara så trött på det. Dag ut och dag in ensam med tränaren utan att veta vad man tränar för då det inte fanns några tävlingar att se fram emot."
När coronabegränsningarna lättade och tävlingssäsongen äntligen kom igång var Sillman missnöjd med sina resultat som inte alls motsvarade förväntningarna.
Avsaknaden av familjen och vännerna i Tammerfors minskade inte, tvärtom.
– Varje gång jag besökte Tammerfors grät jag när jag skulle återvända till Åbo. Det knöt sig i bröstet och kändes vemodigt då jag har det så bra att vara i Tammerfors.
Drygt två år efter flytten till Åbo insåg hon att hon inte längre behöver stanna kvar i staden.
Hon hade avklarat den närvaropliktiga teoridelen av sina barnmorskestudier. Att fästmannen bara några månader tidigare hade flyttat med Sillman till Åbo fick inte henne att stanna kvar då hon visste vad som väntade ifall hon återvände till Tammerfors.
Sporrande träningsmiljö
Sportliv befinner sig i Tammerfors för att följa Sillmans träningar.
Sillman har sällskap av en några år yngre sjukampare från samma förening, Tampereen Pyrintö. Den trefaldiga FM-guldmedaljören Maria Huntington och Sillman tränar numera tillsammans under ledning av sjukampsgurun Matti Liimatainen.
Huntington och Sillman har blivit nära vänner under de senaste årens gemensamma tävlingsresor. Huntington blev eld och lågor då hon fick veta att Sillman funderade på en eventuell flytt.
– Egentligen var det jag som lockade Miia till Tammerfors. Jag uppmuntrade henne att börja träna i vår grupp. Jag ville ha en av mina bästa vänner som träningskompis, berättar Huntington.
Sillman var lättövertalad och återvände till Tammerfors hösten 2020. Några månader senare kunde också fästmannen flytta med.
I Tammerfors känner sig Sillman inte ensam. Hon och Huntington tränar så gott som dagligen tillsammans.
– Vi pratar också mycket om våra privatliv, byter åsikter och får stöd av varandra. Det är fina stunder. Du har en vän som lyfter dig om du har en dålig dag och någon att dela glädjen med en bra dag, gläds Sillman.
Finlands för tillfället främsta sjukampare är nöjda med det nya upplägget. De kan sporra varandra i varje träning.
Den andra dagen av Sportlivs filmningar av träningarna är igång när Sillman förundras över Matti Liimatainens beteende. Den rutinerade tränaren är känd för sin speciella humor.
– Matti, du har ju betett dig ovanligt anständigt nu när kamerorna är på plats, flinar Sillman.
Både Sillman och Huntington uppskattar den rutinerade tränarens sätt att framföra sakerna som de är, utan att försköna. Damerna har minsann skinn på näsan. Liimatainens humor känns inte främmande.
– Miia och jag har också ganska vågade skämt. Vi har aldrig tråkigt på träningarna, skrattar Huntington.
Nya rekord förväntas med nya träningsmetoder
Tränaren Liimatainen myser över att ha fått Sillman till Tammerfors.
– Miia är ett mycket viktigt tillägg i vår träningsgrupp då vi får våra bästa mångkampare att träna tillsammans och sporra varandra. Vi har visserligen flera juniormångkampare här i Tammerfors, men de är fortfarande i gymnasieåldern och kan sällan träna under dagtid.
Liimatainens träningsfilosofi skiljer sig en hel del från det Sillman har varit van vid tidigare. De nya metoderna ska göra henne snabbare och mer explosiv – två egenskaper där hon ligger efter Huntington.
– Miias snabbhetsegenskaper går i rätt riktning. Det kommer att ta tid innan den stora förändringen i träningen märks i resultaten, men i en del av grenarna ska man märka en klar skillnad redan i sommar.
– Att hennes träning har förändrats mycket betyder inte att hon har tränat fel förr. Hon står på en bra grund därifrån det är bra att vidareutveckla explosiviteten.
Ivern i träningshallen är stor när Sillman och Huntington får reda på sina resultat i hopp- och snabbhetstest under Sportlivs besök. Det är inte första gången i vinter som tidigare rekord slås.
Utan stora bakslag är båda på god väg mot en fin tävlingssäsong i sommar.
– Jag önskar att både jag och Miia nosar på det finländska rekordet. Det skulle vara rätt så tufft ifall vi båda kunde slå det, konstaterar Huntington.
I dagsläget ligger Huntington 65 poäng ifrån det nationella rekordet. Sillmans personbästa är 130 poäng sämre. Enligt henne krävs definitivt inga mirakel för att förbättra det personliga rekordet från sommaren 2019.
– I min rekordserie var spjutkastningen den enda grenen som lyckades bra. Jag väntar fortfarande på en tävling där alla grenar går över förväntan. Nu när jag har blivit snabbare gynnar det mig i de flesta sjukampsgrenarna.
Sedan i höstas har Sillman haft sina studier på paus. För första gången i sitt liv har hon chansen att fokusera enbart på idrotten.
– Jag såg fram emot att höstens arbetspraktik tog slut och jag kunde säga "från och med den här dagen är jag en proffsidrottare". Jag har väntat länge på den här möjligheten. Nu kan jag se vad det ger för resultat då jag på riktigt kan återhämta mig på fritiden och enbart fokusera på träningarna.
Tränaren Liimatainen tror att hans bägge toppadepter representerar Finland i Tokyo ifall covid-19-läget tillåter ett sommar-OS i år. Med normala prestationer ska båda klara av att kvala in via rankingsystemet, men inte heller kvalgränsen på 6420 poäng är alls utopistisk enligt tränaren.
Ifall antingen Sillman eller Huntington klarar den gränsen betyder det att Satu Ruotsalainens 30 år gamla finländska rekord 6404 samtidigt förpassas till historien.