Sjukhusmusiker Anna Brummer verkar ha oändligt med exempel på berörande musikmöten med personer i palliativ vård, alltså den vård som strävar efter smärtlindring. Ända sedan 2015 har hon sjungit för människor under deras sista tid i livet.
Brummers första exempel handlar om en finländare som levt hela sitt vuxna liv utomlands, men återvänt till Finland då hen hade bara en kort tid kvar att leva.
När Brummer och hen kommunicerade på engelska framkom det att det var särskilt en sång hen ville höra; Rudolf med röda mulen.
- Patientens mor hade varit finländare. Och det var väldigt spännande att sjunga den enda finskspråkiga sång som hen kom ihåg från sin barndom, berättar Brummer.
Lyckligtvis hade hon noterna nedladdade på sin dator så hon kunde på momangen sjunga sången för den döende patienten.
- Då förstod jag också hur betydelsefulla de är de där första viktiga musikminnena. Och vad man behöver när man har bara några dagar kvar att leva, säger hon.
Då förstod jag hur betydelsefulla de är de där första viktiga musikminnena. Och vad man behöver när man har bara några dagar kvar att leva
En annan gång var det en man som önskade sånger på stadin slangi, alltså den slang som har sina rötter i svenskspråkiga skolpojkars sätt att tala i Helsingfors från och med 1890-talet framåt.
Brummer berättar att hon den gången fick träna ordentligt, lyssna på Youtube och så.
- Det är faktiskt jättefina upplevelser, småler hon.
En sång helt främmande för sjukhusmusikerns person
En gång var det en svårt sjuk patient vars syster var en duktig pianist. På plats var också några andra släktingar och vänner.
Deras högsta önskan var att få höra lite julsånger och systern skulle ackompanjera. Brummer tänkte att nå julsånger, sådana har hon en stor repertoar av. Och många kan hon på flera språk.
Patienten kunde inte längre tala, men efter ett antal sånger sade en släkting att patienten verkligen älskar O helga natt.
- Och jag tänkte att aldrig... denna sång… jag är bara inte den sångare som kan sjunga den så som den kräver, helt omöjligt…, suckar Brummer. Den är liksom så storvulen och främmande för min person.
Men hon förstod att det här var otroligt viktigt för systern och ännu viktigare för patienten.
Inom fem, tio sekunder kom hon till att ”nu kör jag!”.
- Det är intressant hur man kan överskrida sina inre hinder då det är något som är viktigt för en människa i livets slutskede.
Döden ställer om
Sjukhusmusiker Anna Brummer säger att situationen i dödens närhet så att säga ställer om allting. Om det är så att en person sannolikt lever bara några dagar till och har en önskan om att ännu en gång få höra något stycke speciellt för hen, så sjunger Brummer det.
Det är intressant hur man kan överskrida sina inre hinder då det är något som är viktigt för en människa i livets slutskede
Hon har fått sin utbildning i klassisk musik och sång vid Sibelius-Akademin. Men utmaningen att som sjukhusmusiker ge sig i kast med många, totalt olika musikstilar har känts väldigt stor, konstaterar hon.
- För oss uppvuxna på 1960-talet har det i allmänhet ansetts att man skall hålla sig inom sin genre och göra bara det man kan, påpekar Brummer. Det har inneburit att jag har varit tvungen att stiga över ganska så många inre hinder.
- Och naturligtvis är jag ju medveten om att en del sånger hör till mitt starka område, medan jag troligen sjunger vissa sånger ganska dåligt, skrattar hon.
Hon är inte så slängd på gitarr, berättar hon, utan väljer att sjunga utan ackompanjemang. I sjukhusrum finns det ju för det mesta inte heller något piano.
- Jag litar på att den som lyssnar har musiken inom sig själv… det där bandet i sitt huvud, eller sin orkester eller sin cittra eller vad det nu kan vara och lägger till det som saknas. Min uppgift är att väcka den musiken till liv.
Brummer anser att hon i första hand är hos patienten för att ge värme, lindring, hjälp inför livets slut. Och då spelar det i allmänhet mindre roll med allt detta kring.
Bakgrunden till det hela
I över tjugo år hade Anna Brummer hand om bebi- och knatterytmik i Matteus församling i Helsingfors. Under de åren gav hon också ut sångboken Hjulen på bussen går runt med en inspelning av närmare åttio rörelsesånger och också danslekar för både små och stora.
Det var ett väldigt viktigt skede i hennes liv, berättar hon, för hon ville samla all sin erfarenhet från sitt arbete som musikleklärare vid Östra Helsingfors Musikinstitut och dessutom allt arbete som gällde småbarnsmusik i församlingen.
Jag litar på att den som lyssnar har musiken inom sig själv… min uppgift är att väcka den musiken till liv
Det har också hänt att hon tonsatt dikter som patienter skrivit och gett henne. Och det hon är allra gladast över är att en av hennes psalmer, psalmen Omätlige med text av Jonas Jonsson kom med i Psalmbokstillägget, som nr 820.
Redan som kantor i Matteus församling insåg Brummer musikens möjligheter som verktyg eller medel. Under den perioden handlade det då om musik och beröring i livets begynnelse, i dag handlar det om musik i livets slutskede.
För sex år sedan beslöt Anna att studera publikarbete i ett år vid Konstuniversitetet. Då gick hon samtidigt en kortkurs för personer intresserade av arbetet som sjukhusmusiker.
Hösten 2015 tog hon mod till sig och sände ett mejl till Terhohemmet. Terhohemmet ger vård i livets slutskede. De svarade positivt, vilket öppnade för fler möjligheter.
Pandemin föder nya sätt att kommunicera musik på
På grund av Coronapandemin har Terhohemmet just nu paus i sjukhusmusikverksamheten. Däremot leder Brummer virtuella träffar på Tölö Seniorcenter som en del av deras dagverksamhet.
Att arbeta som sjukhusmusiker i dagens Finland innebär ett pussel av uppdrag för flera olika arbetsgivare, där Brummer helst skulle ingå som en naturlig del i vårdteamen.
Som det är nu får Brummer ofta lov att ansöka om sin lön själv, i form av bidragsansökningar och stipendier av olika slag.
Också hennes verksamhet på Storkärrs sjukhus har formats om som en följd av pandemin. Istället för att träffa patienter enskilt spelar hon piano i dagsalen som hörs ut i korridorerna.
- Men jag ser inte den jag spelar för. Jag kan alltså inte kommunicera med patienterna just nu på grund av coronan och det har jag saknat väldigt mycket.
När Brummer och läkaren Jessica Löf träffas i sjukhusaulan en februaridag gläder de sig mycket över goda nyheter. Det har precis blivit klart att sjukhusmusikverksamheten på Storkärrs sjukhus skall få en tilläggsbudget.
Löf talar om hur välgörande hon ser att Brummers sång är för patienterna. För henne som läkare innebär verksamheten också att hon med ett större lugn kan gå vidare i sitt dagliga arbete.
En föreställning har vuxit fram
Under sin första tid som sjukhusmusiker brukade Brummer efter varje arbetsdag göra anteckningar om det patientmöte som talade till henne mest.
När hon hade samlat på sig tankar efter många tiotal möten och samtidigt var med i en playbackteatergrupp, föll bitarna på plats, berättar hon. Playbackteater är en interaktiv teaterform som låter berättelser från publiken skapa föreställningen.
Den trekvart långa föreställningen föddes både i finsk tappning, Elämän rajalla, och i svensk, Vid livets gräns.
Skådespelaren och musikern Helena Ryti byter roll ungefär tio gånger, medan Brummer spelar sig själv och Jaana Taskinen står för regin. Föreställningen är mobil och ges på beställning.
- Jag skulle vara beredd att spela den överallt var den bara behövs, bland pensionärer, sjukvårdspersonal, som utbildning för studerande inom vårdbranschen, för församlingsanställda, i sorgegrupper, för politiker, säger Brummer och tillägger att föreställningen hittills fått ett väldigt gott mottagande.
Sjukhusmusikern och de anhöriga
Förutom patienterna möter Brummer i den palliativa vården deras anhöriga och vänner. Hon berättar att hon även tänker väldigt mycket på vad som händer efter att parternas vägar skiljs, då det börjar en ny period som kan vara ännu mycket tyngre om sorgen är stor.
En anhörig för vilken sjukhusmusiken har betytt mycket är Johanna Björkstén. Hennes och hennes två bröders mamma Irmelin Salonius dog år 2016 på Terhohemmet.
Björkstén berättar att det kändes jättejättesorgligt, svårt och lite skrämmande att se sin mamma ligga där i kistan. Björkstén hade inte sett så många döda tidigare och aldrig en så viktig och nära person.
Men allt det som bland andra Brummer kunde bidra med ledde till att det för Björkstén ändå, förutom ett sorgligt minne, också kom att bli ett otroligt vackert minne. Brummer sjöng bland annat Aftonens sång, en sång som Salonius själv hade önskat till sin begravning.
- Det var jättefint att allt fick gå till just som hon ville ha det, det underlättade jättemycket, säger Björkstén.
Brummer påpekar att det är väldigt fint om man vet vad som var viktigt och nära för den som just precis är borta.
- Det är nog ett fantastiskt arbete du får göra, säger Johanna Björkstén med eftertryck till sjukhusmusiker Anna Brummer.
