"Varför skulle man gömma undan sin största kärlek?"
Laura Salminen idrottar med Guds hjälp och till hans ära.
Om OS-rankingen slogs fast i dag skulle Laura Salminen vara en av deltagarna i modern femkamp i Tokyo i sommar. Men utan Guds hjälp hade hon inte varit där hon är i dag, säger hon. Efter tio jobbiga år kom vändpunkten då hon började i bibelskola.
Laura Salminen står på en kulle i ett litet skogsparti bakom familjens gård på gränsen mellan Helsingfors och Sibbo och lovsjunger herren.
Ljud högt, du psalm, att lova
vår Skapare och Gud.
Se, allting är hans gåva,
allt styr han med sitt bud….
Hit går hon ofta för ett samtal med Gud när dagens träningspass är avklarade.
Salminen har vuxit upp i en frikyrklig familj där idrotten och tron präglat vardagen så länge hon kan minnas.
På väggen i vardagsrummet hänger pappa Veikkos deltagardiplom från OS i Mexiko 1968 och München 1972 tillsammans med dyrgripen, bronsmedaljen i femkampens lagtävling från München.
I närmare tjugo år har även Lauras mål varit att komma till OS och nå framgång där.
Inför OS i London 2012 såg drömmen ut att gå i uppfyllelse.
Då OS-rankingen stängdes gratulerade det internationella femkampsförbundet Salminen till en OS-biljett. Kort därpå kom budet att det skett ett misstag och att platsen gått till en annan idrottare.
Det blev droppen.
Efter tio framgångsrika år då Salminen alltid kommit hem från tävlingar med medalj runt halsen, hade lyckan vänt och motgångarna avlöst varandra i flera års tid.
– Jag hade inte kommit över de åren utan hjälp från Far i himlen.
När även försöket att komma till Rio-OS misslyckades, bestämde sig Salminen för att förverkliga en mångårig dröm och börja i bibelskola. Det blev en vändpunkt.
– Där förstod jag att meningen i mitt liv är Gud och att syftet med min idrott är i Gud.
Se Sportlivs minidokumentär om Laura Salminen, som idrottar till Guds ära:
Hemmet blev träningscentrum
Det går inte att ta miste på att familjen Salminen är ett sammansvetsat team. I mer än tre decennier har pappa Veikko, mamma Riitta och barnen Ismo och Laura bott under samma tak i sitt hus ute på landet i östra Helsingfors.
I två av de decennierna har hemmet även tjänat som träningscentrum för de femkampande syskonen.
Garaget gjordes om till fäktningsrum och en tio meter lång skyttebana mättes upp från tamburen genom köket och badrummet till måltavlan som hänger på en sovrumsvägg.
Det är en välsignelse att sträckan är exakt den rätta.
Laura Salminen
Fast nu är det bara Veikko, Riitta och Laura som bor kvar. Ismo har avslutat sin femkampskarriär, gift sig och flyttat hemifrån.
Med hjälp av Jesus Kristus och till hans ära allena
Veikko Salminen har varit involverad i modern femkamp i närmare sextio år och verkar som dotterns tränare.
De inleder varje träningspass med att höja armarna och tillsammans yttra: Med hjälp av Jesus Kristus och till hans ära allena.
Idén är Lauras.
– Då jag hörde att Johann Sebastian Bach signerade sina partitur med Soli Deo Gloria tänkte jag wow, det där finns i mitt hjärta också och med den attityden vill vi göra det här idrottsarbetet.
Familjen Salminen är pingstvänner och redan som liten ville Laura bli Guds barn. Men hon var alltför blyg för att berätta det för någon.
Då hon var nio år gammal tog hon mod till sig på församlingens sommarläger och berättade för ledaren att hon ville ge sitt liv till Jesus.
Det bästa beslutet hon gjort i livet, säger hon nu femton år senare.
– Jag minns än i dag hur lycklig jag var där jag satt i baksätet i bilen på väg hem och tänkte "nu är jag Jesu barn".
Tio goda år följdes av tio fattiga
Som barn sysslade syskonen Salminen främst med simning och löpning. Ända tills Wäinö Korhonen, dubbel bronsmedaljör i modern femkamp i Melbourne-OS 1956, uppmanade dem att pröva på femkamp. Laura var då 13 år. Samma råd hade Korhonen gett pappa Veikko 35 år tidigare.
Efter att ha hållit på med grenen i endast tre år vann Laura Salminen junior-EM-guld år 2003. Samtidigt ställde hon också upp i löptävlingar, och uppmuntrades av flera löptränare att satsa på löpning i stället för femkamp.
– Jag gjorde allt lite hårdare än tränarna sagt och drabbades av överträningssyndrom, som det tog mig ett år att återhämta mig ifrån.
Därefter kämpade hon med stressfrakturer i olika delar av foten och efter fyra år som löpare bestämde hon sig för att återgå till femkampen.
Men problemen fortsatte. Hon jobbade stenhårt och gav sitt allt på varje träning, men utvecklades ändå inte som önskat.
Och trots åtta finländska mästartitlar, var de internationella glädjeämnena länge få.
Ett sällsynt sådant var beskedet om platsen till London-OS – tills den togs ifrån henne. Som första reserv var hon ändå på plats i London under spelen. Hade någon av de 36 deltagarna inte kunnat tävla hade hon fått chansen, men det hände inte.
– De åren påverkade mig djupt och jag fick en stark rädsla för att misslyckas. Och när glädjen i idrotten och tron på att lyckas försvinner, då är det inte så kul längre.
Bibelskola blev vändpunkt
Då Veikko och Riitta Salminen insåg hur idrottsligt begåvade Ismo och Laura var, bestämde de att barnen skulle ges möjlighet att idrotta på heltid så snart det var möjligt, det vill säga efter fullgjord läroplikt. Idrotten blev deras arbete.
Under många år drömde Laura ändå om att gå i bibelskola och året innan hon skulle fylla trettio gjorde hon slag i saken. Hon började i Folkmissionens bibelskola i Ryttylä och fortsatte därefter på idrottslinjen i Finlands bibelinstitut i Grankulla.
Det var där allt föll på plats.
– Då jag förstod vilken gåva jag fått då jag får idrotta för Gud, försvann rädslan att misslyckas. Men trots att resultaten inte längre var det centrala började det gå bättre i tävlingarna. Viljan att vinna hade inte försvunnit någonstans.
Om vårens världscuptävlingar och sommarens VM kan arrangeras som planerat, fortsätter jakten på OS-rankingpoäng fram till sommaren. Åtta av de 36 OS-deltagarna väljs på basen av rankingen. Just nu ligger Salminen sjua på listan.
– Mitt mål är att komma till OS i Tokyo och nå framgång där. Fast det viktigaste för mig är att jag får idrotta för Gud så har jag också idrottsliga mål. De utesluter inte varandra. Men frågar man vad som är viktigast så är Gud alltid nummer ett.
Träningstips av Herren
Även om coronapandemin skapat stor osäkerhet, upplever Laura att tävlingspausen och det snävare livsutrymmet gjort även gott.
Längs den backiga Knutersvägen intill Sibbo storskogs nationalpark är far och dotter en vanlig syn. Där löper Laura sina dagliga löprundor, medan pappa cyklar bredvid.
Då även stallet ligger nära hemmet, är det bara för simträningarna i Backasbrinkens simhall duon behöver åka längre bort.
Veikko Salminen, som ansvarar för dotterns träningsupplägg och tränar henne i alla femkampsgrenar utom ridning, kom själv till tro efter sin elitkarriär.
Under nästan sex decennier har han samlat på sig kunskap om grenen, men upplevt det som problematiskt att den ena experten säger si och den andra så.
– Jag frågar råd av Honom som skapat hjärtat, lungorna, blodomloppet och muskulaturen. Hur tycker han att vi ska göra jobbet, så att balansen mellan hårt och lätt är den rätta?
Mångårigt arbete har stärkt självförtroendet
Efter att ha hållit på med modern femkamp i nästan tjugo år känner Laura att hon i tävlingssituationer numera kan lita på sin långa erfarenhet.
Även om simning är den gren hon hållit på med längst är den inte hennes bästa, men tillräckligt bra, säger hon själv.
I fäktning har Laura Salminen vunnit flera FM-medaljer och i femkampens fäktningsmoment placerat sig bland de tio bästa i världscupen.
Även ridningen är på en god nivå, i EM 2017 var hon bäst på banhoppningsbanan.
I löpskyttet springer man 4 x 800 meter och ska däremellan få in fem träffar med laserpistol. Med åren har resultaten stabiliserats, men grenen är känslig.
– Med Guds kraft kommer skotten att hitta rätt den dag då det är menat så, säger hon förtröstansfullt.
Det är med stor respekt och kärlek Laura talar om sina två tränare, pappa Veikko och ridtränaren Kurt Lindeman.
– Pappa är den bästa tänkbara tränaren för mig. Det är roligt att jobba med honom. Han har en speciell humor och har alltid en lekfull glimt i ögat.
Ridtränaren Kurt "Bobi" Lindeman deltog i Helsingfors-OS 1952 som fäktare och i Rom 1960 både som femkampare och fäktare. Han rider fortfarande varje dag – trots att han är 89 år fyllda.
– Bobi är den bästa ridtränaren jag kan önska mig. Han är som en farfar för mig och ringer varje dag för att höra hur jag har det.
Vill inte gömma undan sin största kärlek
Laura Salminen har ibland fått frågan hur det kan komma sig att hon trots sin nära relation till Gud inte haft bättre flyt i idrottskarriären.
Hon svarar:
– Om det går sämre för mig så beror det inte på att Gud skulle tycka mindre om mig. Gud har inte nödvändigtvis gett oss en lätt väg att vandra, men han har lovat att vandra den vägen tillsammans med oss.
Trots att Laura gärna sprider det glada budskapet om Guds kärlek, går hon inte omkring på tävlingar och slår motståndare i huvudet med bibeln, som hon själv uttrycker det. Men frågar någon, berättar hon gärna.
– Om man upplever någonting som det viktigaste i världen och sin största kärlek, vill man ju inte gömma undan det!
Då kvällen kommer tackar Laura för det stöd Gud gett under idrottarens arbetsdag. Därefter lägger hon sig till ro i höghöjdstältet som installerats i Ismos gamla pojkrum.
Målet är trots allt OS.