Nomadland är nominerad i alla de kategorier som utgör grundförutsättningarna för all filmkonst: manus, regi, foto, klipp och huvudroll. Den har därmed alla förutsättningar att utses till bästa film 2020.
Första gången vi möter Fern (Frances McDormand) står hon och gräver bland sina ägodelar utanför en lagerbyggnad i ett vintrigt landskap.
Försiktigt väljer hon ut några vackra tallrikar innan hon stiger in i den vita paketbil hon gjort om till ett hem i miniatyrformat.
Med säker hand styr hon bilen mot det hisnande landskap som breder ut sig över duken. Och för ett ögonblick kan man nästan förledas att tro att hon är på väg mot ett äventyr i Thelmas och Louises anda.
Men bara nästan.
En arbetslös och hemlös änka i sextioårsåldern har nämligen varken tid, ork eller råd med några veckoslutsäventyr. För henne gäller det att överleva - en dag i taget.
Och så inleds en resa från snuttjobb till snuttjobb genom den del av USA som ingen brytt sig om att göra great again.
Ett USA där allt fler lever på rörlig fot enligt mottot “varän jag lägger min hatt, där är mitt hem”. Bokstavligen.
Låt dig inte avskräckas!
Jag vet, jag vet - på pappret låter Nomadland som tristaste tänkbara diskbänskrealism i västerntappning. Men snälla du, låt dig inte avskräckas!
Nomadland vecklar nämligen ut sig till vackraste tänkbara filmfjäril. En film som lyckas göra poesi av karg vardag och omvandla sorg till styrka.
Jag är inte hemlös, bara huslös.
Fern i Nomadland
En film full av en kraft som stärker även betraktaren. Lite på samma sätt som den inhemska pärlan Ensilumi (2020) där vi följer en flyktingfamiljs vardag.
Det visar sig snart att Fern varken vill ha några sympatipoäng eller bli omhändertagen. Hon vill bara arbeta. För att kunna överleva. Av egen kraft. På egna villkor.
När en tonåring oroligt undrar om det stämmer att hon är hemlös svarar hon bestämt: "jag är inte hemlös, bara huslös. Det är inte samma sak".
Det är inte heller per automatik detsamma som hjälplös. Visst utsätts Fern för både konkreta bakslag och emotionella käftsmällar, men hon vägrar vika sig.
Inte för att hon är någon övermänsklig superhjälte, utan för att hon inte har något annat val än att anpassa sig till rådande omständigheter.
Än en gång går tankarna till Ensilumi.
Majestätisk miljö
Regissören Chloé Zhao slog igenom med cowboyskildringen The Rider (2017) och i Nomadland återvänder hon till den moderna västerngenren. Till dess öppna vidder och vida perspektiv.
En slags sista utpost i gränslandet mellan ett samhälle styrt av konsumtion och en otämjd vildmark där människan ofta kommer till korta.
En värld där ståtliga berg kastar sin stolta skugga över ödemarken medan smygande solnedgångar färgar himlen lila.
En värld av höga klippavsatser och klara vattendrag.
En värld så vacker att man nästan tappar andan - och ändå stjäl den aldrig fokus från berättelsen om Fern och en samtid som tvingar många ut i en skyddslös nomadtillvaro.
Istället står bilderna och innehållet i perfekt samklang med varandra. Stöder varandra och påminner i ett och samma andetag om livets storhet och människans litenhet.
Porträtten blir politik
Även om man nästan går upp i brygga av glädje över den skönhet fotografen Joshua James Richards målar fram så betyder det inte att den politiska undertonen går förlorad.
Nej, den ljuder stark och klar genom varje bild. Bärs fram av alla dessa människor som är hemlösa i sitt hemland.
Kvinnan som jobbat sedan hon var tolv bara för att inse att hon inte kommer att kunna leva på sin pension. Veteranen som är så trasig inombords att han inte klarar av vare sig människomassor eller höga ljud.
Kvinnan som vägrar tillbringa sina sista dagar på ett anonymt sjukhus. Mannen som ännu efter fem år kämpar för att orka formulera meningen “min son tog livet av sig”.
För att inte tala om alla dem som reducerats till att vara ett nummer vid det löpande bandet i en av Amazons enorma paketeringshallar.
Banden där nya prylar packas in av gamla händer som efter dagens värv vilar över bitarna i ett pussel medan tvättmaskinen snurrar smutsen ur arbetskläderna i den allmänna tvättstugan.
Det är starkt, snyggt och träffsäkert utan att det blir vare sig predikande eller övertydligt. Varmt och innerligt utan att vara sentimentalt. Hoppfullt utan att det känns krystat.
Effektfullt för att många av dem som syns i filmen spelar sig själva.
Så vad kan man annat göra än beundra både Frances McDormand och Chloé Zhao? För deras målmedvetenhet, mod och styrka.
För att de lyckas få en vacker filmfjäril att på spröda vingar bära betraktaren mot oanade höjder.
Lyssna på Kulturpodden om medelålders kvinnor, bl.a. i filmen Nomadland:
