Belarus, Kina, Myanmar och Ryssland har alla under de senaste åren belagts med EU-sanktioner på grund av övergrepp mot den egna befolkningen.
Olika former av ekonomiska sanktioner har i allt högre grad blivit ett omtyckt verktyg när stater vill visa missnöje med brott mot mänskliga rättigheter, valfusk och olika former av militär aggression.
De här sanktionerna är oftast så kallade smarta sanktioner som riktas mot nyckelpersoner i de länder man vill påverka.
Tanken är att personerna bakom besluten ska känna av följderna av sina handlingar och sedan ändra sitt beteende.
Den formen av sanktioner har blivit populära under de senaste två årtiondena eftersom de inte drabbar befolkningen i mållandet i samma utsträckning som grövre handelssanktioner.
Sanktionsbeslut ses också som en viktig markering – aktörer som EU vill visa att man inte godkänner till exempel människorättsförbrytelser.
Varning i bästa fall
Professor Peter Wallensteen vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet säger att sanktioner är en viktig signal och ett sätt att uppehålla normer om mänskliga rättigheter.
Men samtidigt ställer han sig tveksam till om smarta sanktioner mot personer i auktoritära regimer verkligen fungerar. I alla fall om de inte riktas mot ledarna själva.
– Jag tycker man behöver tänka efter om de här personerna verkligen har möjlighet att ändra på något, säger Wallensteen och tillägger att det ofta är personer som inte är de egentliga makthavarna som utsetts för sanktionerna.
– I bästa fall fungerar de som en varning om att sanktionerna kan gå ett steg högre om det inte blir en förändring. Men jag har svårt att hitta exempel på att det verkligen fungerar på det sättet.
Tiotusentals döda
Men äldre sanktionsmodeller har inte heller visat sig vara speciellt effektiva. Diktatorer och andra auktoritära ledare har ofta lyckats undgå skulden för folkets lidande genom att beskylla omvärldens sanktioner för allt ekonomiskt lidande.
De massiva sanktionerna mot Irak efter Kuwaitkriget ledde inte till att diktatorn Saddam Hussein backade inför USA:s och omvärldens krav. I stället dog tiotusentals, enligt en del uppskattningar 200 000, irakiska barn på grund av läkemedelsbrist.
Sanktionerna förblev trots det i kraft till den amerikanska invasionen 2003. Resultatet av det kriget blev åratal av krig och kaos.
Flera mål
Generellt sett kan sanktioner ha en rad olika utrikespolitiska mål: det kan handla om att skicka en stark diplomatisk signal, att avskräcka från nya negativa åtgärder eller att framtvinga en ändring i ett lands beteende.
I mars 2014 motiverade Europeiska rådets ordförande Herman van Rompuy sanktionsbeslutet så här:
– Sanktioner är inte en fråga om hämndåtgärder – de är ett utrikespolitiskt verktyg. De är inte ett mål i sig utan ett sätt att uppnå ett mål. Vårt mål är att stoppa Rysslands aktioner mot Ukraina, att återskapa Ukrainas suveränitet – och för det krävs det en förhandlingslösning.
Med andra ord strävade EU efter att visa missnöje med Rysslands agerande, stoppa upptrappningen i Ukraina och på sikt framtvinga en rysk reträtt i Ukraina, till exempel genom en förhandlingslösning.
Ingen utväg i sikte
Hittills har det tredje målet inte uppnåtts och inget tyder på att det pågår en utveckling som kunde leda till att Ukraina återtar kontrollen över sina östra delar. När det gäller Krim verkar sannolikheten vara ännu mindre.
I stället fortsätter konflikten att sjuda. Med jämna mellanrum höjs temperaturen, till exempel efter ryska truppkoncentrationer i närheten av Ukraina.
Däremot kan sanktionerna ha fungerat som en varning. Enligt oppositionsledaren Aleksej Navalnyj skulle de ryskstödda rebellstyrkorna ha avancerat betydligt längre in i Ukraina om västländerna inte agerat kraftfullt.
EU och Ryssland är därmed låsta i en situation där ingen kan eller vill backa. För EU är det politiskt omöjligt att upphäva sanktionerna om inte Ryssland ger efter. Men en rysk reträtt från Krim är lika omöjlig för makthavarna i Kreml.
Samtidigt har sanktionerna sannolikt tappat sin ekonomiska betydelse för Ryssland.
Två år för lösning
Forskaren Maarten Smeets skriver i en rapport för världshandelsorganisationen WTO att inte ens starka sanktioner är garanterade att leda till önskade resultat - även om det är FN:s säkerhetsråd som står bakom beslutet.
Ett exempel är försöken att tvinga Nordkorea att avstå från sitt kärnvapenprogram, som hittills misslyckats trots hårda beslut från säkerhetsrådet.
Smeets understryker att ekonomiska sanktioner tappar sitt bett med tiden. Det brukar i regel ta högst två år innan det sanktionsdrabbade landet hittat vägar att kringgå sanktionerna.
Wallensteen håller med om att sanktionernas effektivitet avtar relativt snabbt.
– Det är definitivt så att handeln hittar nya vägar. Det finns så att säga en möjlighet under det första och andra året och då borde man använda det till att öppna en förhandling, säger Wallensteen.
Isolation tär också på diktatorer
Men även om sanktionernas ekonomiska effekt minskar med tiden kan de fortfarande påverka beslutsfattarna i länder som utsatts för omvärldens sanktionsbeslut.
Det gäller främst om smarta personsanktioner riktas mot den högsta ledningen i ett land.
Sanktioner har en psykologisk effekt och skapar en känsla av att vara isolerad. Regeringschefer vill inte behandlas som paria av sina grannländer och andra viktiga aktörer.
Wallensteen nämner personsanktionerna mot militärledningen i Myanmar innan demokratireformerna i mitten av 2010-talet som ett exempel.
– Även om generalerna kunde vara smarta och kringgå sanktionerna så kände de av dem personligen.
Det ledde till att de började se efter hur de kunde modifiera sitt styre för att slippa sanktionerna.
Opposition stärker effekten
Smarta sanktioner (både mot personer och nyckelsektorer) har klart större möjlighet att vara effektiva om det finns en aktiv opposition i det land som beläggs med sanktioner.
Det gör det svårare för ledarna att skaka av sig sanktionsföljderna. Samtidigt kan till exempel proteströrelser få ny kraft av stödet från omvärlden.
Kombinationen av isolation, ekonomiska påtryckningar och protester kan leda till reformer. Däremot är det osäkert om sanktioner på egen hand kan nå samma resultat.