Under det gångna året har jag hört flera kompisar konstatera att pandemin har väckt frågor om vad som “på riktigt är viktigt” i deras liv. Men det verkar ärligt talat inte som att de kommer fram till några svar.
Själv har jag allt oftare börjat tänka på någon slags Gud. Men… Vad är Gud för en sekulariserad människa som mig?
Jag tror att jag och många andra har närmat oss de stora frågorna om livet och döden under det senaste året.
Därför ömmar jag också allt mer för mig själv och andra så kallade millennials, och för all del också de som vuxit upp i Finland under 1970-talet och senare.
Sekulariseringen i samhället har kanske inte bara medfört en ökad frihet och mångfald av trosuppfattningar och livsåskådningar i samhället.
Utan också att många av oss helt enkelt inte har fått någon naturlig koppling till frågorna om allt det där som är större än vi själva.
Jag säger inte att man måste vara aktiv församlingsmedlem för att klara av att hantera livets stora frågor eller en coronapandemi.
Men jag tror ärligt talat att jag inte har övat mig tillräckligt på att tänka på så mycket annat än mig själv.
Under ett år som för mig närmare livets bräcklighet och frågan om det finns någon mening med allt detta… Vart vänder jag mig då?
Väderappen visar att det “känns som minus 19 grader celsius” när jag åker ut till Varlaxudden ute på Emsalö. Där träffar jag två personer som dagligen jobbar med livets stora frågor.
Andreas Lundgren är präst vid Borgå svenska domkyrkoförsamling och Sofia Nyberg är psykoterapeut i Helsingfors.
Jag märker att jag ofta brukar börja tala lite tystare, lite långsammare, och framförallt mycket mindre när jag går ut i skogen.
Kanske blir också den sekulariserade samtidsmänniskan lite andlig i naturen?
Jonas: Blir du andligare eller ödmjukare när du är i naturen, Sofia?
Sofia: Åtminstone ödmjukare… Den där litenheten ökar ju i naturen, speciellt en sån här dag när det både är kallt, och blåser!
Sofia: Den där känslan att… Det här är åtminstone större än jag är.
Jonas: Vad tror ni, har det gångna årets isolation, mörker och jobbiga saker fört oss människor närmare livets stora och existentiella frågor?
Andreas: Nationalparkernas statistik visar ju att människor åtminstone har tagit sig ut i naturen. Jag tror det finns många människor som känner igen sig i det här du frågar efter, att de blir mer andliga eller kanske funderar på mera existentiella frågor nu.
Sofia: Man kan hamna att stå öga mot öga mot sig själv och livet på ett annat sätt när allt som avleder en i ens vanliga liv plötsligt faller bort, som nu under pandemin. Vissa saker i ens vardag kanske man inte ens visste att var flyktvägar före de försvann.
Jonas: Som att gå till gymmet eller hänga med kompisar istället för att fundera på vad som är viktigt eller jobbigt i ens liv alltså?
Sofia: Jag minns när jag hade småbarn att föra till dagis. När jag lämnade barnen så börja dom gråta och så sa dagispersonalen att “åh, ett flygplan, titta där, titta där!” Jag är emot att man ska bort från den där jobbiga känslan och titta på något annat.
Sofia: Den blir en slags flykt från jobbiga känslor, från det som är svårt, som man bara måste möta. Om de flyktvägarna inte finns längre - om det då är gym eller kompisar - hamnar man att sitta där med sin ensamhet, med sin gråt. Det finns inga flygplan att titta på.
Jonas: Har vi svårt att sätta ord på trosfrågor idag?
Andreas: Kanske på ett sätt. När man gör stora undersökningar i Finland om hur finländarna tror kommer det ofta fram att många unga människor inte tror på det som kyrkan lär. Men sedan när man frågar om de tror på “något större” visar det sig att det finns många som tror. Det är en sak jag funderat rätt mycket på.
Andreas: Jag tänker att vi behöver ha ord att sätta på det som är viktigt för oss i våra liv. Samtidigt tänker jag också att det finns saker som måste få vara mysterier.
Andreas: Om vi kan sätta ord på allting så finns det en risk att vi blir högfärdiga och tror att vi vet allt redan. Vi ska inte glömma att vårt språk är begränsat, och vi får inte begränsas till vårt språk.
Jonas: Sofia, du har tidigare sagt att det kan vara bra att acceptera att man är orolig just nu. Vill du berätta vad du menar med det?
Sofia: Nå, jag tänker att är man orolig så är man! Om man tänker att “det här får jag inte vara, den här känslan måste bort” så tror jag att den där oron bara blir kvar där och jagar en, som ett monster som bara växer. Om man tänker att “aha, okej, nu har jag ångest” och sedan sätter sig ner med sin ångest och har ett litet samtal med den så krymper den.
Andreas: Är det så att om man flyr från ångesten så hinner den alltid i kapp en?
Sofia: Den fortsätter att jaga en. Jag vet inte vad som är värre, att bli jagad av ångesten eller att äntligen bli fasttagen så att säga.
Jonas: Haha! Måste jag välja?
Sofia: Om du är jagad av en hund så kommer den springa efter dej ju mer du springer. Men om du stannar kommer hunden också att stanna. Men det är klart att om man är rädd för att bli uppäten när man jagas av något kan man ju känna sig som en idiot om man stannar och riskerar sitt liv. Men om man får lite hjälp så blir man inte uppäten.
Jonas: Har jag fel eller finns det inte både inom kyrkan och terapin ett slags mål att tänka mera, begrunda livet och undersöka sin egen identitet? Jag undrar om det finns en motsättning här, att vi kanske skulle må bättre av att helt enkelt tänka och grubbla mindre?
Sofia: Jag har tänkt många gånger att det skulle vara otroligt skönt att vara en sten! Det känns ju som en skön tanke. Men sen när jag tänker ännu ett steg vidare känner jag att nja, kanske ändå inte.
Jonas: Drömmer du om att vara en sten, Andreas?
Andreas: Ja, jag sku kanske inte säga sten, men… Kanske en tall, haha!
Andreas: Jag är en sån som ibland tänker för mycket, så där så att jag tänker på saker långt i förväg. Och jag vet ju att det inte hjälper mig att tänka på olika skräckscenarier som jag ändå inte kan kontrollera. Jag tror vi behöver göra annat än att bara tänka också. Vi behöver också bara vara, iaktta och liksom insupa vår omgivning, och bara njuta av allt det som är gott.
Andreas: Har du seglat nån gång, Jonas?
Jonas: Jag höll på att säga nej bara för att jag hade kommit undan enklast så. Men jag har faktiskt seglat optimistjolle någon enstaka gång och lyckats kapsejsa med den. Så nej, jag har nog inte seglat så mycket...
Andreas: Skulle du åka ut ensam på havet här utanför?
Jonas: Nej nej nej inte en chans!
Andreas: Jag tänker att livet är som ett hav. Det finns stormar och det finns grund och det finns ett och annat hinder i livet. Ibland måste vi segla ensamma, men jag tror också att vi behöver andra människor som är som de där fyrarna och lotsarna där ute. Ibland behöver vi samarbeta med erfarna skeppare som berättar hur vi ska dra in det här seglet.
Jonas: Är det så man hittar riktning?
Andreas: Ibland blir det dimma, och då hittar du inte något. Men dimman lättar också.