Det är inte bara en eller två gånger vi har suckat och tvekat. Ska vi faktiskt sända ännu en presskonferens med bekymrade ministrar, staplar med smittostatistik och förmaningar om säkerhetsavstånd och allmän återhållsamhet?
Ska vi så där bara erbjuda politikerna en mikrofon och en timme värdefull sändningstid på våra kanaler?
När blir regeringens och Institutet för hälsa och välfärds (THL:s) allvarsamma presskonferenser meningslös rutin?
När börjar de gå in genom ena örat och ut genom andra?
Jag vet inte. Men säg inte att det inte intresserar längre. För det gör det, fortsättningsvis.
Nuförtiden kan vi genom vår webbstatistik se i detalj vad som väcker intresse.
De coronarelaterade artiklarna här på svenska.yle.fi står fortfarande för nästan en tredjedel (!) av all läsning. Det intresset har dessutom varit förbluffande stabilt redan en längre tid.
Säg inte att det inte intresserar längre. För det gör det, fortsättningsvis.
Och varje gång regeringen informerar loggar publiken in och analytiken skjuter i höjden. Informationssuget verkar alltså inte ha avtagit, hur oändligt trötta vi alla är på det här eländet.
Den rimliga slutsatsen måste alltså vara att de här presskonferenserna upplevs som både intressanta och relevanta, och något vi därför är skyldiga att erbjuda publiken.
För journalistikens del är det här ändå ett dilemma. Ska man agera maktens vakthund så finns det en grundläggande konflikt i att regelbundet i över ett års tid upplåta scenen åt något som i praktiken är en monolog.
Kraven på social distansering innebär nämligen att det som i normala fall kännetecknar en presskonferens - de ansvarsutkrävande följdfrågorna, den naturliga (och sunda) spänningen mellan makthavare och medier - uteblir.
Att snällt vänta och (kanske) få ställa sin fråga via Zoom är en klen tröst i sammanhanget.
Men när valet skall göras (sända eller inte) blir kontentan alltså: damned if you do, damned if you don´t.
Att inte visa dem är sällan ett alternativ, eftersom publikintresset är så uppenbart.
Att snällt vänta och (kanske) få ställa sin fråga via Zoom är en klen tröst i sammanhanget
Man kan också resonera som så att det inte i först hand är makten som står och mässar vid podierna, utan att det faktiskt handlar om konkret, vardaglig och därmed nyttig “konsumentinformation” för medborgarna.
Vilka restriktioner gäller härnäst? Vad händer på vaccinfronten? När öppnas skolorna? När fattas beslut om vad? Hur påverkas mitt och ditt liv?
Sånt behöver vi helt enkelt få veta, så även om man emellanåt kan tycka regeringen och myndigheterna dränker oss med för mycket information så kan man ju föreställa sig vilken misstänksamhet det skulle bli om de inte informerade tillräckligt ofta.
Att åtgärderna sedan - efter själva presskonferenserna - ska ifrågasättas och granskas med förstoringsglas är självklart.
Vilket nog också görs, och det med besked. Till exempel den offentliga debatten om begränsningarna i rörelsefriheten har knappast varit något annat än just kritisk (mot regeringen), en debatt som utmynnade i att grundlagsutskottet igår torpederade planerna. och att regeringen kröp till korset och drog tillbaka det hela..
Ett pinsamt nederlag för Marin & Co, men så ser beslutsgången ut i en demokratisk rättsstat.
Att åtgärderna sedan ska ifrågasättas och granskas med förstoringsglas är självklart. Vilket nog också görs, och det med besked.
Trots att Finland i en internationell jämförelse hittills klarat sig helt osannolikt bra, så ligger alltså blåslampan ständigt på politikerna.
Läget är aldrig så bra att det inte kunde bli lite bättre.
Å andra sidan: finns det inte också risker med detta ständiga ifrågasättande och nationella självspäkande? Kunde vi till äventyrs unna oss själva en kollektiv klapp på axeln emellanåt?
Kunde vi - både makthavare och medborgare - ens för en stund enas i insikten om att vi trots allt har det ganska bra här? Man behöver ju inte höja blicken särskilt mycket för att förstå det.
Nämligen: en global pandemi blottar inte bara en massa missförhållanden, den lägger också strålkastarljuset på sådana samhällen som fungerar trots en pågående kris.
En global pandemi blottar inte bara en massa missförhållanden, den lägger också strålkastarljuset på sådana samhällen som fungerar trots en pågående kris
Min kollega Anna-Lena Laurén twittrade nyligen träffande om hur hon upplever den finländska statsideologin gällande coronan. Hon skrev att den - trots det aningen ljusnande läget - kunde sammanfattas så här:
“Allt kommer att gå mycket illa och går det inte illa går det i varje fall inte bra”.
Jag tror att vi alla i är behov av presskonferenser som upprepar ett annat och mer hoppingivande budskap än det.
Också dem lovar vi sända.
Inte alls för att tillmötesgå regeringen utan för att vi nu behöver kunna skönja en ljusning för att orka.
Skribenten är Svenska Yles innehållschef med ansvar för journalistik och etik.