Vi talar inte gärna om död, undviker kanske att överhuvudtaget reflektera över den trots att vi vet att vi närsomhelst kan konfronteras med vår förgänglighet.
I Blaue Fraus nya produktion I stopped my body granskas vårt förhållande till döden i en uppsättning med koreografi och regi av Hanna Brotherus.
I en tom avdelning på Maria sjukhus lotsas publiken inledningsvis in i små sterila tvättrum för att lyssna till en lågmäld text. Reflektionerna över rädslor, minnesfragment från barndomen, förlusten av en älskad syster fungerar som ett slags underlag, en vägvisare in i fortsättningen där tonvikten ligger på stämningarna, känslorna, tillstånden bortom orden.
Förbi flimrar skräck, kamp och förlust men också livsglädje, hopp och försoning. Allra bäst lyckas föreställningen i sin kärleksfullt ironiska gestaltning av vår ovilja att bli påminda om bräcklighet och förgänglighet. Ibland är gestaltningen enkel, kanske bara en skev psalmsång som småningom spårar ut i något som mest liknar ett fåfängt försök att överrösta rädslan men i sina bästa stunder lyckas uppsättningen komprimera många aspekter parallellt.
En kapellscen är belysande. På första raden sitter de sörjande, gestaltade av Blaue Frau-skådespelarna Sonja Ahlfors och Joanna Wingren samt dansaren Laura Koistinen. Alla är väldigt målmedvetet koncentrerade på sorgen men gränsen mellan förlusten av den avlidna och det egna livet blir efterhand allt dunklare. Och rädslan för att möta blickarna från en gestalt i den bakersta raden uppenbar. Där sitter nämligen påminnelsen om vår sårbarhet, förkroppsligad av en vital och kontaktsökande gestalt, som samtidigt tycks fnissa lite åt all självömkan som lagras på första bänkraden.
Det är Marja Airola som tolkar gestalten. Tillsammans med Eija Sipinen för hon vid sidan av skådespelararbetet in en dokumentär nivå i uppsättningen. Bägge har haft cancer och kropparna bär spår av behandlingarna. Bägge har också stor scennärvaro men dessvärre får de en rätt underordnad roll i helheten.
Det största problemet med I stopped my body är nämligen att den temat till trots ofta framstår som märkligt distanserad. Uppsättningen är genomkoreograferad, orden är satta på undantag till förmån för kropparna, gesterna, rörelserna men resultatet är en uppsättning som sällan når förbi den gestaltande ytan. När Hanna Brotherus för ett år sedan satte upp Paperiankkuri på Nationalteatern, en uppsättning om och med asylsökande i Finland, låg den största styrkan uttryckligen i hur uppsättningen lyckades gå förbi orden och förmedla erfarenheter bortom publikens egna via de emotionella avtrycken. Nu rör vi oss på ett område vi rimligtvis alla har någon form av förhållande till samtidigt som distansen mellan uppsättning och publik känns betydligt större.
Koreografin är ofta ganska repetitiv och baserad på beprövade koder men det är snarast i de minsta, knappt förnimbara signalerna uppsättningen bäst förmår beröra sin publik, träffa oss i veka livet. Till de diskreta signalerna hör också det betydelsebärande valet av spelplats och Kaisa Salmis sparsmakade men ytterst fungerande scenografi med prasslande höstlöv och upp- och nervända barnsängar som sinnebilden för kretslopp och kontinuitet.