För över 20 år sedan deltog jag i ett givande utbytesprogram för studenter, där vi skulle vistas en vecka i en sovjetisk familj. Staden hette Mariupol och fanns vid Svarta havet i Sovjetunionen. Tidigare hade staden också hetat Zjdanov, efter en stor kommunistledare, men under perestrojkan hade staden återfått sitt gamla namn.
Staden heter fortfarande Mariupol, men finns inte längre i Sovjet, utan i Ukraina.
Mamman i familjen mätte fläsknivån på min överarm varje dag. Hon kände att hennes uppgift var att göda mig, så att min mamma efter resan skulle se att jag blivit väl omhändertagen.
Och vad omhändertagen jag blev! Jag fick sova i den lilla lägenhetens bästa rum och bästa säng. En liten hund vid namn Knopka, knappen, kom på sitt mildaste vis och väckte mig varje morgon. Måltiderna som dukades morgon, middag, kväll var furstliga och de stora vodkaglasen skulle gärna tömmas hela.
Det hölls tal om vänskap och världsfred.
Vi fick uppleva och se allt det bästa som fanns att se i området, som främst präglades av en stålindustri som hade satt sina spår i de arma mänskornas hälsotillstånd.
Veckan var på många sätt oförglömlig, dels för att den blev längre än en vecka. Av någon anledning fanns det inget flyg tillbaka. Ingen kunde förklara varför.
Jag missade visst ett inträdesprov och telefonerna till Finland fungerade inte riktigt, så det var svårt att informera hemlandet om vår försening.
Vi fick ta tåget. Det tog sin tid.
Det jag minns främst var gästvänligheten och hjärtligheten hos de mänskor som tog hand om oss, men också frustrationen över allt som inte fungerade. Typ toaletterna. Hur tarmen fungerade var ett ständigt återkommande tema hos vår lilla finländska studentgrupp.
Antingen fungerade tarmen för mycket eller för lite och problemet var att hitta en fungerande toalett när man behövde den. Det kunde vara riktigt pinsamt ibland. Men våra värdar tog det hela väldigt bra och med stor värdighet inför problemet. Jag går inte in på detaljer.
Våra värdar var fantastiska fixare. Det måste man vara i Sovjet. De flesta hade byteshandel på gång till höger och vänster, det var det enda sättet att få tillgång till olika basvaror som behövdes. Och jag måst säga att våra värdars förmåga att ta emot motgångar och lösa problem var fenomenal. De hittade alltid på en lösning.
Till min skam måste jag erkänna att jag aldrig har varit varken i Ryssland eller i Ukraina efter Sovjets fall och att jag aldrig har lärt mig ryska. Jag följer med rysk politik och ryska samhällsfrågor dåligt och jag har väldigt lite att komma med när det kommer till Rysslandsfrågor.
Ändå har jag med min visit hos den ukrainska familjen varit med och mycket mer än många andra finländare när det kommer till kontakter med våra grannar i öst.
Det är så lätt att ha fördomar om det man inte känner till och okunskap leder ofta till rädsla.
Jag vet inte om vi ska vara rädda för vår stora granne i öst eller inte, så där helt försvarspolitiskt sett, men jag tror att vi alla borde lära känna våra grannar lite bättre. Där finns fina mänskor och en del av dem kommer hit ändå, oberoende av om vi vill det eller inte.
I kvällens Obs debatt ska vi vädra både försvarsfrågor och fördomar under rubriken: Vem är rädd för ryssen? Svara gärna också på dagens webbfråga.
I studion möts Jutta Zilliacus, Nils Torvalds och Carita Pettersson kl.19.55. Vi vill också höra dina kommentarer via #yleobs eller sms: OBS 16261
Här fanns tidigare en liveblogg. Den är numera borttagen.