Jonas Gardell uppträdde med sin show Stand-up här i "Finland, de tusen pölarnas land" härom veckan. Vi gav oss på uppgiften att försöka definiera om Årets Homo är en sexist, surgubbe, pedagog eller politikkritiker.
Det finns ingen som Jonas Gardell. Det finns inte ens någon som kan mäta sig med Jonas Gardell. Därför bestämde vi oss för att försöka definiera hans roll som ståupp-komiker i showen Stand-up.
Jonas är gammal i gemet, men drar fortsättningsvis en hel del klockrena skämt på scen och interaktionen med publiken är oslagbar. Det är också i och med växelverkan med publikens medelålders män de kanske fräckaste skämten skallrar. Nedan har vi gjort ett fyrfält för att kartlägga vilken av Jonas scenroller som förekom mest.
Sexisten - snuskiga, kåta Jonas
Surgubben - bitska skämt om samhällsfenomen och kändisar, "normal" jargong
Pedagogen - existentiella, tankeväckande och uppfostrande Jonas
Politikern - Vass kritik mot svensk politik
Det är helt klart sexisten och pedagogen som tar störst plats på scen. Publiken utbildas i allt från hur en fax fungerar till hur vardagen efter 27 år med Mark Levengood ser ut. "Kan man ha någon värdighet kvar om man samlar på doftljus?" funderar han och syftar på sin partner. Vi undrar detsamma.
Herr Gardell har alltid bjudit på sig själv i rejäla doser och Stand-up är inget undantagsfall. Undrar du hur det känns att närma sig de 50? Jonas berättar.
Sveriges homofavorit får ständigt publiken att dra efter andan med sina oväntade och chockerande skämt. Han räds inget när han uppfostrar och utbildar publiken. Vad sägs om påståendet att Svearikes kanske mest folkkära klenod Astrid Lingren hela författarskap egentligen är en haschpsykos?
Jonas är väldigt fysisk på scen och hans kroppsspråk fyller ut en stor del av hans show, även om det blir lite nervöst travande fram och tillbaka (försöker han distrahera oss och dölja de små minnesglappen kanske?). Det är svårt att återge skämt i efterhand, men när Jonas berättar hur han som homo och kristen skulle namnge sina memoarer till "Ett liv på knä" och samtidigt faller på knä med upphöjd blick brister publiken ut i chockartad förtjusning.
Mot slutet av föreställningen blir Jonas mer allvarlig då han berättar om sin relation till sin mor och det tredelade verket Torka aldrig tårar utan handskar. Med mörk och överteatralisk röst rör han nästan publiken till tårar för att sedan avsluta showen med rungande kritik mot Sverige Demokraterna, Sveriges motsvarighet till Sannfinländarna (som även de får känna av piskrappen).
Jonas är stundvis mycket underhållande och vass som ståupp-komiker, oavsett vilket fält han rör sig i. Men i sin helhet undrar jag om inte hans glansdagar är förbi. Det tar ändå på en nästan 50-åring att skutta runt på scen som han gör.