Frågan vi ofta får är berättigad. Finns det faktiskt inte mera positiva saker som vi kunde rapportera om? Men en lite orättvis anmärkning är det, för egentligen är ju journalisterna de verkliga optimisterna, skriver redaktionschef Jonas Jungar.
Det är krig, svält och elände. Korruption, maktmissbruk, mygel, brister och tillkortakommanden. Bombattacker, massakrer, olyckor. Strejker och protester, lagar som inte följs, tidtabeller som inte håller, pengar som inte räcker till.
Visst är det lätt att bli matt av all nyhetsrapportering idag. Jaja, suckar man - det är bara en massa problem! Och så bläddrar (eller surfar) man vidare.
Hur många gånger har jag inte fått frågan om det inte finns något positivt att rapportera om. Något lite mera upplyftande än den ständiga strömmen av sorger och besvär, här och annanstans. Ska det vara så svårt att vara lite gladare och mera inspirerande?
Det är ett helt legitimt önskemål, för visst är det viktigt att vi blir påminda om allt det hoppingivande och konstruktiva som sker i vår värld, men som sällan når rubrikerna. Och visst kan man tänka sig att nyheten någon gång består i det faktum att en fråga mot förmodan har lyckats, ifall utgångspunkten var att den definitivt inte skulle göra det.
Men att vi journalister, eller medierna överlag, skulle vara pessimister i vår syn på världen – det kan jag inte hålla med om. Som om vi vore dödgrävare som med ljus och lykta söker just de dåliga nyheterna. Är vi så yrkesskadade i vår cynism att faktiskt inte ser att det finns massor med saker som fungerar i vårt samhälle och världen idag? Måste en nyhet alltid vara ”dålig” för att kvalificera som nyhet?
En nyhet är som bekant en oförutsedd händelse, något som avviker från det normala. En klassiker: ”man bet hund” är en större nyhet än ”hund bet man”. Det bekanta och invanda är inte en nyhet, däremot det som på något sätt strider mot det som vi förväntar oss. Det är en förklaring.
En god nyhet fyller helt enkelt mera sällan det kriteriet, hur behjärtansvärd den än må vara. Visst, det kan vara fråga om saker som är trevliga att känna till, men regelrätt ”nyhet”? Nja. En riktigt tung nyhet riktar s.g.s. alltid strålkastarljuset mot ett missförhållande av något slag, något som inte står rätt till.
Frågeställningen hänger nämligen ihop med en av journalistikens grunduppgifter d.v.s. att fungera som samhällets vakthund. Jo, det börjar vara en trött kliché, men den äger nog fortsättningsvis relevans. Det handlar om att avslöja orättvisor och maktmissbruk, att stå på den lilla människans sida i förhållande till etablissemanget o.s.v. Men i förlängningen också att skälla då det som borde fungera inte gör det. Och det finns som bekant hur mycket som helst av den varan.
Och då jobbar vi journalister ju faktiskt utifrån en föreställning om en ganska perfekt, nästintill utopistisk värld:
Mänskor ska inte kriga. Politiker ska inte mygla. Sjuka ska få vård. Avtal skall hålla. Tågen ska gå i tid.
När detta inte sker, då överstiger ämnet nyhetströskeln.
Om inte det är grundmurad optimism, så vad?