Start
Artikeln är över 11 år gammal

Om gener och synskärpa och kastarmar och dopning

Marianne Nyman.
Bild: Yle / Jyrki Valkama

Råkade härom veckan på en artikel i tidskriften The New Yorker. Den handlade om en bok som kom ut i somras, The Sports Gene: What Makes the Perfect Athlete av David Epstein.

Artikeln inleds med historien om Eero Mäntyranta, vår finländska skidkung som vann sju OS-medaljer, varav tre i guld mellan åren 1960 och 1968. Mäntyranta har en sällsynt genetisk mutation som gör att hans benmärg överproducerar röda blodkroppar, ett faktum som sannolikt bidrog till hans enorma framgångar under skidkarriären.

Ett annat exempel ur Epsteins bok som refereras i artikeln, är det om bahamanen Donald Thomas, som tack vare en ovanligt lång akillessena kunde vinna VM-guld i höjdhopp år 2007 – efter bara åtta månaders höjdhoppsträning. Även kängurur har långa akillessenor och det är de som möjliggör de imponerande skutten.

I Malcolm Gladwells artikel diskuteras det absurda i att man utgående från vilken arvsmassa man har, kan ha väldigt olika förutsättningar att nå framgång i en bestämd gren, utan att det anses vara orättvist. Samtidigt som användning av diverse ”hjälpmedel” anses leda till orättvisa fördelar och därmed är förbjudna. Och då talar vi alltså om dopning.

Den ideala baseballspelaren

Baseball är en gren som jag visste förhållandevis lite om. Nu vet jag mer. Epstein berättar i sin bok att baseballspelare i allmänhet har otroligt bra syn. En undersökning av närmare 400 baseballspelare i USA visade på en genomsnittlig synskärpa på 20/13, vilket om jag förstått det rätt innebär att spelarna på 20 fots håll kan se det som vi andra ser på 13 fots håll. I Los Angeles Dodgers hade över hälften av spelarna en synskärpa på 20/10 och några på 20/9, vilket ska vara på gränsen till vad ett mänskligt öga klarar av.

Förmågan att slå en boll som närmar sig med en hastighet på upp till 160 km/h och som kan vara skruvad på en mängd olika sätt, kräver en synskärpa som väldigt få av oss har. Men syn kan förbättras, till och med dramatiskt, genom laserkirurgi eller inplanterbara linser. Och i MLB, Major League Baseball är sådana operationer tillåtna, åtminstone tills vidare.

Och pitchern, han som kastar iväg bollen i en hastighet på 160 km/h, han får sannolikt problem med sin kastarm i något skede. Men också kastarmen kan förbättras. Man byter helt enkelt ut det ulnara kollateralligamentet i kastarmens armbåge mot en stark sena från den egna kroppen, och får en kastarm som håller både bättre och längre. Vad det handlar om är alltså att via ett medicinskt ingrepp göra idrottaren till en förbättrad version av sig själv. Enligt Epstein har minst en tredjedel av MLB:s pitchers genomgått en sådan operation.

Dopningsdilemmat

Då man kommit så långt i läsningen är det ju inte utan att man börjar fundera på vilken skillnaden egentligen är mellan dessa medicinska ingrepp och användandet av exempelvis en oskadlig mängd anabola steroider, som ju är en kopia av det testosteron som förekommer naturligt i varje människas kropp. Det första tillåtet, det andra förbjudet i MLB – och inom de flesta andra idrotter. Jag säger definitivt inte att otillåtna substanser ska tillåtas, men jag säger att det är komplicerat.

Inväntar med spänning David Epsteins bok, som är på väg i posten…