Som österbottning i exil i Helsingfors förvånas jag ibland över min inskränkthet – min fördomsfulla syn på de helylleösterbottningar som fortfarande bor kvar där uppe på slätterna.
Åtminstone i huvudstadsregionen nämns orden ”trångsynta” och ”österbottningar” lite för ofta under samma uppgivna utandning. Ironiskt nog, upplever jag att många urbana helsingforsbor tror att de själva är lite mer fördomsfria och toleranta än landsmännen längre ut i periferin.
Författaren och utflyttade österbottningen Kaj Korkea-Aho föreslår i sin kolumn i Hufvudstadsbladet (17.9.2013) att vi skrotar begreppet ”bibelbältet”. Jag är beredd att hålla med honom – i den mån det är möjligt att skrota ett begrepp som så ordentligt etsat sig i vårt språkcentrum. Han har rätt i påståendet om att Österbotten i allmänhet har väldigt lite med Bibeln att göra. Svenska Österbotten är stort - och också i de norra mer religiösa delarna finns det mängder av fritänkare.
Korkea-aho påpekar att det sällan handlar om Bibeln när åsikterna börjar gå heta. Och jag hoppas att hysterin kring Jeppis pride till stor del är överdriven. Att det är en liten grupp värdekonservativa som nappat på betet och skramlat så högt att de överröstat den stora toleranta massan.
Som österbottning händer det att man stöter på fördomar om att vi alla är väldigt religiösa och misstänksamma mot allt som inte kan klassas som heteronormativt.
Ibland verkar det som om folk föreställer sig att ”de där pampeserna” dricker alkoholfritt nattvardsvin till frukost, går en runda via åtta frikyrkor, där de klädda i minkskinn talar i tungor och läser bibelcitat som bevisar homosexualitetens fördärvlighet innan de går till sina jobb på korvfabriken.
Så här går det inte till och dylika tankesätt vittnar bara om fördomar och okunskap.
Finlandssvenskar som aldrig besökt Österbotten
Förvånansvärt ofta stöter jag på vuxna finlandssvenskar som aldrig besökt svenska Österbotten. Journalistkollegor - som rest i Asien, Sydamerika och jag vet inte vart – men som aldrig besökt Larsmo, Korsnäs eller ens Vasa, och ändå har åsikter om orterna i fråga.
Men jag bör definitivt leta upp en spegel och stirra mig själv stint i ögonen. Jag har själv många gånger bidragit till att stärka de existerande fördomarna gentemot österbottningar. Av tanklöshet eller i syfte att göra mig lustig över mitt ursprung.
I en större stad där utbudet av potentiella vänner är så mycket större blir kretsarnas sammansättning ofta mer homogen än i en liten stad. Titta bara på gymnasierna i Helsingfors. Hippiungdomarna går i Tölö specialiseringsgymnasium och hankenaspiranterna i Norsen. (Eller har jag fördomar?) I Jakobstads gymnasium delade jag klassrum med elever av väldigt olika bakgrund och fick insyn i väldigt många olika typer av levnadssätt. De som inte gick gymnasiet träffade man på stans enda nattklubb.
I en mindre stad mer eller mindre tvingas man umgås med människor med en olik världsbild, och i bästa fall skapar det grunden till en tolerans och förståelse som kanske ibland saknas i vissa kretsar innanför Ring III.
Jag uppfattar mig själv som fördomsfri och öppen för människor med en annan bakgrund än jag själv, men när jag dissekerar min umgängeskrets märker jag att en överväldigande majoritet av mina vänner är värdeliberala svenskspråkiga journalister eller kulturarbetare som bor inom cykelavstånd från Helsingfors centrum.
Visst finns det många konservativa och trångsynta människor i byarna i Österbotten. Kanske fler än i huvudstadsregionen – det beror på vilket ämne man behandlar – men kanske inte fler än i byarna i Östnyland eller Väståboland? ”Men det är bara Österbotten man per automatik tillåts avfärda som allmänt inskränkt”, skriver Korkea-aho.
Jag hävdar att det inte finns något trångsynthetsbälte. Troligen är de trångsynta geografiskt lika utspridda som de närsynta och de långsynta. Korkea-aho tror inte att inskränktheten beror på religion utan om isolation, tradition och okunskap. Och att den delvis är ett resultat av språket. Han tror att en del av invånarna i den svenskspråkiga delen av Norra Österbotten på grund av sina dialekter aldrig lär sig kommunicera ordentligt på svenska eller finska och att deras levande och unika modersmål skapar en stark samhörighet som samtidigt stänger ut omvärlden.
Jag har svårt att tro att dialekter isolerar folk så till den grad att de slutar ta intryck av sin omvärld. Jag tror att trångsynthet beror på att man isolerat sig av någon annan orsak. På grund av rädsla och osäkerhet. Att man hellre lever i sin lilla trygga bubbla.
Helsingfors biträdande stadsdirektör Pekka Sauri säger det så bra i sin Facebook-status i dag. Han vill att vi slutar förlöjliga åsikterna hos de otrygga människor som vill motarbeta allt främmande. ”Det finns redan tillräckligt med tudelning, trångsynthet och motsättningar i världen. De här är ingenting vi medvetet bör spä på i ett litet språkområde eller land. Tänk om vi istället skulle lyssna på andras åsikter – också deras åsikter som vi ser som enfaldiga och samtidigt sakligt skulle försöka argumentera för våra egna.”