Sexism är ett vanligt fenomen inom idrottsvärlden. Det blev tydligt bland annat under VM i Moskva när de ”feta kvinnliga jamaicanska sprintrarna” fick veta sin plats. Men också kvinnor beter sig sexistiskt mot män. Att dra fram sexismstämpeln i tid och otid gynnar ingen, men att veta var gränsen går är svårt. Hur som helst vill jag inte bli kallad flickebarn.
Jag var på fotbollsmatch för att rapportera när en sportjournalistkollega föreslog att jag skulle ta av skjortan för att skapa lite bättre stämning på matchen. En annan dag kallade ett intervjuobjekt (en man i övre medelåldern) mig för flickebarn inför intervjun. I den första situationen skrattade jag och viftade bort det som ett skämt, valde att ta det som en komplimang. I den andra suckade jag och himlade lite med ögonen. Jag tog inte illa upp, men kanske jag borde ha gjort det.
När man jobbar som kvinna i en mansdominerad bransch kan det bli så att sexism är så vanligt att man inte ens märker den. Har jag blivit så van att jag inte ids ta illa upp? Då är det är illa.
Sexism är inte okej och ska inte vara okej i någon bransch, varken mans- eller kvinnodominerad. Även om just jag inte bryr mig om kommentarerna signalerar jag med mitt beteende att det är okej att behandla mig och andra människor så, och det är grunden till problemet.
Jag hoppas och tror att min generations män inte längre går och kallar yngre generationens kvinnor för flickebarn. Att lära en gammal hund sitta är däremot svårt. Jag tror att intervjuobjektet i fråga inte ens fattade att det han sade totalt förminskade mig som journalist - han kunde säkert ha kallat en av mina manliga kolleger för pojkspoling också.
Ibland kan man ändå dra nytta av att bli uppfattad som flickebarn. Om den intervjuade inte upplever att jag har någon auktoritet i mitt yrke kanske jag får bättre svar – åt ett flickebarn kan man säga saker man inte skulle säga åt en journalist, för ett flickebarn är inget hot.
Mera sårande är det att min kollega uppmanar mig ta av mig skjortan för att han ska kunna göra ett bättre jobb på matchen. Jag blir ett objekt med vilket han kan få en bättre produkt. Då förbiser han det faktum att jag är där i precis samma syfte som han – bevaka matchen och göra mitt jobb. Jag är ganska säker på att han menade det som ett rent och skärt skämt och jag uppfattade det så, men någon annan kanske hade uppfattat det på ett annat sätt.
I samband med VM i friidrott i Moskva diskuterades mäns sexism gentemot kvinnliga idrottare flitigt i medierna efter en artikel där journalisten skrev att de jamaicanska kvinnliga sprintrarna var feta. Wimbledon-vinnaren Marion Bartoli blev också dömd på basis av sitt utseende – hon ansågs för ful för att förtjäna att vinna.
Men faktum är att också kvinnor är sexistiska – normen verkar vara att det är mer okej att en kvinna kommenterar en manlig idrottares utseende än tvärtom. Som någon uttryckte det finns det inte något mer sexistiskt än en bänkidrottande kvinna. Och visst, många kan säkert dra sig till minnes att de mitt i friidrottens hetta önskat att Andreas Thorkildsen skulle ta av sig skjortan. Det har också jag gjort.
Dessutom händer det att jag berättar för kolleger eller vänner att den och den jag intervjuade var snygg. Om de då uppfattar det obekvämt hoppas jag att de säger till, och jag borde också ha sagt till när jag blev uppmanad att ta av skjortan. Även om det inte sårade mig kunde jag ha påpekat att alla kvinnor kanske inte uppskattar en sådan kommentar. För nästa gång kanske han får på trynet.