Jag hade förberett mig mentalt inför mitt besök i ett av slumområdena i Nairobi, Kawangware. Jag skulle träffa gatubarn och göra inslag inför Näsdagen. Jag visste att det skulle bli ett omvälvande besök. Vad jag inte visste var hur starkt de här barnen skulle beröra mej, hur de skulle grabba tag i mitt hjärta och smyga sig in där och sätta sig stadigt i ett hörn. Ett hörn där de för alltid kommer att finnas kvar.
Det var före soluppgången när jag anlände till Kawangware. Trots att det fortfarande var mörkt hade den kaotiska trafik som kännetecknar Nairobi redan kommit igång. Det låg sopor överallt på sandvägarna som kantades av skjul av korrugerad plåt och träruckel. I öppna avfallsrännor rann smutsvatten.
Under ett stånd, där det under dagen säljs frukter, låg ett 15-tal pojkar och sov. De var tätt ihopkurade för att hålla värmen i den kyliga morgonluften. De låg under allt från smutsiga filtar till plastpresenningar. Det var första gången jag täffade gatubarn.
Deras kläder var täckta av tjock, ingrodd smuts, skorna hade stora hål. Deras händer och ansikten var strimmiga av damm. Det första de gjorde när de hade vaknat var att ta fram flaskan med lim och dra ett djupt andetag. Limflaskan är deras ständiga följeslagare. Till och med under intervjuerna sniffade de konstant lim. Att vara hög gör livet på gatan lite drägligare.
Föräldrar som misshandlar och utnyttjar sexuellt
De här barnen har alla en tragisk historia att berätta om hur de har hamnat på gatan. Föräldrar som misshandlar och utnyttjar sexuellt. Föräldrar som inte har tillräckligt med pengar för att skaffa mat åt sina barn och föräldrar som har gift om sig med partners som inte vill veta av deras barn. Hur man kan välja en ny partner framom sitt barn kommer jag aldrig att förstå.
De här 12-16-åriga pojkarna får jag följa med under en dag. Det är samtidigt en fantastisk och en horribel upplevelse.
Fantastisk för att de här barnen, trots sitt svåra liv, är så underbara. De är varmhjärtade, öppna, har lätt till skratt och är helt enkelt barn. Nyfikna, frågvisa, med ett enormt behov av närhet. De har precis som alla andra barn drömmar. De vill bli piloter, läkare, bilmekaniker, fotbollsspelare.
En av killarna, Alijah, konstaterar genast när han ser mig: Vi är kompisar eller hur? Ja det är vi, svarar jag och resten av dagen är han ständigt vid min sida. Håller min hand, ställer frågor om mitt hemland och mina barn. Undrar hurdan bil jag har och förvånas över att vi har så mycket snö på vintern. Han kan inte ens föreställa sig.
Eventuella slantar går till lim
Jag skrattar mycket tillsammans med de här barnen. Samtidigt har jag ändå upprepade gånger svårt att hålla tillbaka tårarna. Det är så hjärtskärande sorgligt att se hur de tvingas leva. Hur dessa fantastiska barn tvingas gräva i sophögar för att hitta plast som de säljer till återvinning. Det är enda sättet att förtjäna en liten slant, som oftast går till lim.
Min kamera gör stor succé bland pojkarna. Alla vill knäppa bilder. Alijah vill titta på de foton han har tagit och bläddrar bakåt och hittar foton på mina barn. Kom och titta här är hennes barn, ropar han och pojkarna flockas kring kameran.
Bilder av mina barn i hela och rena kläder sittande i vårt trygga kök, bilder av mina barn som gungar på vår bakgård, bilder av mina barn som leker med sina leksaker. Trygga, lyckliga barn som aldrig kommer att veta hur det är att inte äga nånting, hur det är att tvingas leva bland och gräva i sopor, att aldrig ha en trygg famn att klättra upp i. Jag får lust att riva kameran ur Alijahs hand och skrika Nej! Du ska inte behöva se de här bilderna! Jag känner mig psykiskt illamående.
Paus från det hårda livet på gatan
Min enda tröst är att de här barnen har ett ställe att gå till, där de får tvätta sig, får rena kläder, ordentligt med mat. Ett ställe där de får vara barn och inte behöver spela hårda och tuffa som på gatan. Ett ställe där de får rita, gunga, leka. Och vid behov tala med vuxna som bryr sig. Maisha Poa-centret. Det är ett av de ställen dit pengarna från Näsdagsinsamlingen går via biståndsorganisationen Fida International.
Personalen vid centret gör ett fantastiskt jobb med att hjälpa de här gatubarnen. Hit kommer barnen varje dag och får ta en paus från det hårda livet på gatan. Centret har hjälpt många barn bort från gatan, bland annat genom att arrangera plats på internatskolor. Flera före detta gatubarn jobbar också på centret. Det här är gatubarnens enda trygga punkt.
Vi tillbringar många timmar på centret. Hit får inte limflaskan följa med. Det stojas och leks. Barnen vill hela tiden hålla min hand, ge mig en kram. Och för en liten stund är de alldeles vanliga barn.
Men utanför de höga murarna som omger Maisha Poa-centret finns livet på gatan. Tröstlösheten, otryggheten och den kyliga natten. En av pojkarna, Benson, bestämmer sig för att det är dags att återvända dit. Han har, trots limförbudet, tydligen lyckats sniffa i hemlighet och är alldeles hög. Hans ögon är simmiga, han stöder sig på en kompis och vinkar tafatt åt mej.
När jag ser honom gå ut genom porten och försvinna på gatan brister fördämningarna. Jag kommer aldrig mera att se honom, inte veta om han lever eller är död. Tårarna strömmar ner för kinderna....
Läs också:
Näsdagen: Det ska vara roligt att hjälpa