Videon med den lilla flickan som varken kan prata eller gå, men som är stor nog att konstatera att damtidningen framför henne inte fungerar har blivit ett stående element på medieseminarier. Hur hon än drar och trycker med fingrarna öppnar sig inga nya fönster, vilket gör att hon frustrerat lämnar den i hennes ögon trasiga produkten.
Att föreläsarna som pratar om omvälvningarna i medievärlden spelar upp filmen via Youtube är talande - sannolikt är det också där flickan hittar sina barnprogram. Youtube har för länge sedan gått från att vara en adress för hem- och musikvideor till att bli den viktigaste kanalen för alla former av innehåll för allt fler.
I Norge är Youtube redan den största barnkanalen och nu ser det ut som om tjänsten också blivit en viktig nyhetskälla: En färsk utredning av Pew Research visar kanske lite överraskande att en tiondel av de vuxna amerikanerna får sina nyheter just via Youtube.
Mätt i räckvidd är Youtube störst bland webbmedierna också i Sverige, men tvåa är Aftonbladet, som alltså har gått om SVT på webben och som producerar allt fler direktsända aktualitetsprogram. Men samtidigt har Aftonbladet nu ansökt om tillstånd för att starta en traditionell marksänd tv-kanal.
Webben blir tv, tv:n webb, mobilen en radio, smart-tv:n en dator och tidningar gör webb-tv. Samtidigt erbjuder nya aktörer konkurrenskraftiga tjänster som snabbt äter en stor del av den traditionella mediekakan.
När KSF Medias vd Henrik Johansson i det här läget undrar varför ”Yle nu väljer att satsa på tjänster som inte har ett samband med den traditionella Yle-verksamheten såsom tv och radio” (Hbl 12.11) är svaret lika självklart som det är komplicerat.
Då våra folkvalda anser att public service har en så viktig funktion i samhället att alla ska vara med och finansiera verksamheten är det underförstått att innehållet också ska vara tillängligt. Det betyder att public service-innehållet inte bara måste finnas på de plattformar där publiken är, utan också vara smidigt att hitta och använda. Det skulle också vara ansvarslöst av Yle att inte använda sig av de möjligheter till interaktivitet, dialog och samhällsdebatt som nätet ger. Och hur definieras egentligen tv och radio i dagens värld?
Johansson anser att svenskarna förstår sig bättre på problematiken och hänvisar till public service-utredningen från 2012, enligt vilket SVT:s och SR:s innehåll i nya kanaler ska ha ett direkt samband med traditionell broadcast-verksamhet. Just det betänkandet är inte längre aktuellt, men den svenska regeringen kommer nu i november att ta ställning till motsvarande formuleringar om public service-utbudet på nya plattformar. Tankegången motsvarar hur som helst Yles: Kopplingen mellan alla våra kanaler är stark och allt som produceras utgår från samma innehållsstrategi, oberoende av vilken plattform publiken väljer att använda.
Vårt mål är inte i första hand att utvidga den innehållsmässiga verksamheten, utan att hitta den bästa formen för allt innehåll så att det når sina potentiella användare.
Yles fokus ligger på ljud och bild, men texter är i sig inte främmande mark. Största delen av innehållet på radio och tv finns först i form av skrivna nyheter och manus. Text-tv kom till redan 1981, långt före finländarna började använda internet som nyhetskälla.
Trots det varken vill eller kan Yle ersätta det utbud som tidningarna i dag erbjuder. Både den kommersiella sektorn och public service behövs för att ge flera olika perspektiv på verkligheten och en bred bevakning av det som händer i samhället.
Det är viktigt att de ekonomiska villkoren för medier diskuteras, men det är inte förhållandena mellan text, ljud och bild som avgör hur framtidens mediefält ser ut. När den lilla flickan med pekskärmen växer upp är det viktiga för henne inte vad som definierar tv, utan att det finns ett relevant innehåll och att hon hittar det i den form hon vill ha det. Om de traditionella mediehusen inte erbjuder den möjligheten kommer hon förmodligen att ha en uppsjö av andra globala tjänster att välja mellan.
För Yle är det viktigt att det inhemska innehållet är relevant och tillgängligt också i fortsättningen, vare sig det gäller barnprogram, fakta, drama, nyheter, sport eller kultur.
Det handlar om teknik och distribution, men i ännu högre grad om demokrati och kultur: om att också unga ska kunna ta till sig nyhetsutbudet, att barnen hittar innehåll som de kan identifiera sig med på sitt modersmål och att vi har en samhällsdebatt som är öppen för alla som vill ta del av den.