Att sluta på topp verkar, på basis av idrottsjournalisters skriverier, vara bland det bästa en idrottare kan göra. Dygd, skinande och klar. Det kan man konstatera på basis av de mediala reaktionerna på att hockeyspelaren Ville Peltonen och slalomåkaren Tanja Poutiainen bägge nyligen meddelade att de avslutar sina karriärer. Det ligger något suspekt i den här reaktionen.
Backhopparen Noriaki Kasai
vann sina första individuella OS-medaljer i Sotji, som nästan 42 åring. Den här säsongen har varit en av Kasais bästa under en över 20 år lång karriär. På basis av resultaten kunde man när som helst under de senaste 10 åren ha ansett att Kasai borde ha slutat. Hoppandet har varit hyfsat men inte lysande. Nu är han igen på topp. Borde han då ha slutat för länge sedan? Borde han sluta nu?
Backhopparen Janne Ahonens andra comeback har hittills inte lett till framgång. Enligt den här sportjournalistiska logiken är hans beslut att återuppta hoppandet ett misstag, ett till och med större misstag än comebacken och jakten på den individuella OS-medaljen 2009-10. Allt det här befläckar enligt slutarlogiken hans tidigare framgångsrika karriär (samt beslut om att 2008 verkligen sluta på topp).
Många av oss såg Kaj Kunnas gråta
med Teemu Selänne som i Sotji spelade sin sita landslagsmatch. Jag minns hur Kunnas intervjuade en Selänne på en somrig brygga i Sportmagasinet för många år sedan. Just om att sluta eller inte. Minns någon Hamletreferens dessutom. Borde Selänne ha slutat efter Stanley cup segern? Om han gjort det, ja då hade sportskribenterna förmodligen ha hyllat honom för det mogna beslutet. ”Så gör en sann idrottare.” Då skulle vi inte ha fått bevittna Selännes effektivitet som 40 plussare. Det finns alltså ingen, på förhand sett, position där man entydigt kan säga när en idrottares topp infaller. Seppo Räty tog ett sanslöst brons i Atlanta, då redan uträknad. Marja-Liisa Kirvesniemi lyckades vinna ett par brons i Lillehammer, tio år efter jackpoten i Sarajevo. Och så vidare.
Varför är då en del av sportjournalisterna så heta
på idrottare som slutar i tid? Det verkar handla om att den fysiska perfektionen lever parallellt med ett gott omdöme. Man antyder alltså, förmodligen omedvetet, att det handlar om (något så ovanligt som?) en tänkande idrottare. Att odla den här plattityden är egentligen att pissa i den bassäng som idrottarna simmar i.
Samtidigt verkar den här attityden odla en metafysisk människosyn. Att sluta i tid är att inte låta sig bli en loser i en andlig mening, samtidigt som möjligheten att förlora i den idrottsliga kampen naturligtvis alltid finns inbegripen i tävlingsmomentet. Men attribut som att resa sig, eller komma igen är också sådant som lovsjungs. Mika Häkkinen skulle knappast ha blivit så populär om han inte nästan skulle ha kört ihjäl sig i Australien 1995.
Så, här kommer då poängen med min uppräkning av resultat hit och dit. Åtminstone våra hjältar bör inte vara losers, vilket är en annan sak än att förlora i tävling. Idrottarna tillskrivs (märkligt nog) ofta rollen som representanter för Finland och oss alla och om de bästa av dem visar sig vara svaga i själen, är inte det ett uttryck för vår svaghet som folk? Och om den analysen är att gå lite för långt så handlar det mera troligt om att vi som publik på ett chimärt sätt tror oss känna idrottaren. Under många år har vi sett henne vinna och kämpa och har då svårt att följa med hur hon fattar ett ”felaktigt” beslut. Vi beter oss som om idrottaren var vårt omyndiga barn som försöker hitta sin plats i världen, inte en människa med integritet. Vår reaktion lägger sig i ett beslut som vi inte har något att göra med, hur mycket sport vi än följt med.
Vi förhåller oss också till tävlingsidrott
som verksamhet på ett fundamentalt annorlunda sätt än en stor del av övrig samhällelig och mänsklig verksamhet. Vi kräver inte att en bra arbetstagare slutar på topp, i tid. Tvärtom, vi förväntas jobba allt längre. Det finns gott om kroppsliga jobb som kan jämföras med det slitage som tävlingsidrott innebär, som innebär att man inte kan prestera lika bra som då man var yngre. Igen, vi ser på idrott som en verksamhet som överskrider det normala, människans villkor. Att hylla idrottare är ibland att hylla den starka viljan, något som inte är speciellt korrekt sedan många årtionden. Men att gilla idrott är inte att flirta med fascism. Istället, betoning på idrottarens exceptionella vilja handlar om ett perspektivfel, om att vi inte lyckas se på idrott som vilken mänsklig verksamhet som helst.
Idrottsjournalistiken
slits mellan sin vilja att personifiera idrotten, klä av dem och låta publiken komma människorna närmare. Det är ett bra grepp. Jag till exempel symppade med Toni Kallios Maria PH porträtt i Sportmagasinet till den grad att jag tyckte att det var väldigt synd att hon inte vann medalj i Sotji. Sympatin är nyckelordet här och jag tror att just vardagliga beskrivningar av ett hyfsat ovanligt yrke avdramatiserar synen på idrottaren som något exeptionellt. (Man kan jämföra det här med den tröttsamma kopplingen mellan kreativitet och genialitet.) Men samtidigt som man avklär idrotten med ena handen så mystifierar man den med den andra. Att Jari Litmanen aldrig meddelat att han slutar är ett underbart exempel på att han vägrar gå in i mediernas oreflekterade logik.
Lasso om Losers 16.9 kl. 20 och 17.9 kl. 17:25 i Yle Fem och på Arenan