”Ful” var det vanligaste ordet Katja fick höra i högstadiet. För att slippa matrasten stod hon ensam på parkeringen och åt kalla 40-centshamburgare. Tolv år av mobbning har gett Katja social fobi.
Så här skriver Katja till #tadetpåallvar:
Usch. Var skall jag börja?
Jag kommer från en familj där alla har blivit mobbade någon gång under sin livstid.
I lågstadiet fick jag vara rätt så ifred. På ettan stal en flicka mina saker och bet mig i armen. Min bästa vän gav vändagskort åt alla andra förutom mig. Tvåan, trean och fyran gick bra. På femman började min bästa och enda vän som var ett år äldre frysa ut mig. Hon pratade skit om mina kläder, menade att jag borde sminka mig och förnedrade mig.
Nå, visa vad du kan då! Du kan visst ingenting!
Jag kommer ihåg att hon ville spela korgboll på rasterna och tog med en flicka som hon pratade illa om. Vi spelade på tre man hand, de två mot mig.
Hennes plan var att få mig att må skit – vilket hon lyckades med. Jag förlorade förstås varje gång. Hon skuffade mig med armbågarna och sade: ”Nå, visa vad du kan då! Du kan visst ingenting!”. Vi hade varit bästisar i sju år, jag bröt kontakten när hon började högstadiet. Vi blev kompisar efter ett års paus. Hon vågade aldrig mera behandla mig illa efter det.
Högstadiet = mobbning
I högstadiet började den värsta skiten. På sjuan hade vi en superpopulär tjej i klassen, känd bland alla som mobbare också. Hon lekte att hon var min vän och berättade sedan åt hela skolan om mig, förstås förvrängde hon ju allting och förlöjligade mig.
Jag började sminka mig på grund av grupptryck. Jag fick både glasögon och tandställning samma år, så ni kan bara föreställa er hur det gick för mig… Det vanligaste ordet jag fick höra var: ”FUL!”. Ibland kallade killarna mig även hora. Jag förstod aldrig hur de två orden gick ihop.
Jag var jättemycket borta från skolan på grund av att jag var deprimerad och hade ångest
De två största mobbarna i skolan tog alltid chansen att kasta några ord i ansikte på mig. Jag kommer alltid ihåg dessa:
- ”Hej du! Titta hit! …Fy fan, vad du e ful!”
- ”Ta foto på henne, men se till att glaset (linsen) inte spricker!”
- ”Du ser helt okej ut, kapa huvudet bort bara först.”
- ”Se dig i spegeln.”
- ”Du är för liten, för ful…”
Blickar, viskningar och skratt var också vanliga. Tjejer sysslade med att frysa ut och prata bakom ryggen på mig.
Jag hade inte en enda riktig kompis i högstadiet. Ingen i klassen ville ha någonting med mig att göra. Även de som borde ha varit mina "vänner" från lågstadiet gick till exempel på bio utan att be mig komma med och pratade om det högt framför mig nästa dag.
Räknade dagarna till skolavslutningen
Mina "vänner" utnyttjade mig även ekonomiskt för att få till exempel godis. När vi hade gymnastik, var omklädningsrum nummer åtta för alla utfrysta. Där satt jag och blev kritiserad för att jag hade fula och ”fel” bh:n. Jag vågade aldrig gå i duschen efter jumpan.
Tjejerna kritiserade mig alltid. Om jag hade kort pannlugg, så skulle jag ha lång. Om jag hade lång pannlugg, så skulle jag ha kort. Det här gällde även mobiltelefoner och kläder. Jag räknade dagarna tills allting skulle ta slut och höll mig under jorden.
Under högstadieåren var det också en vuxen som tryckte ner mig nästan varje dag, kallade mig korkad och dum. Jag hade betygen på topp, i alla fall i lågstadiet, i högstadiet var jag glad om jag kom igenom. Dum var jag inte, det visste jag.
Skolkade för att få vara i fred
Mobbningen ledde till att jag fick allvarlig social fobi och slutade lita på folk. Jag blev deprimerad och rädd för alla människor. Jag blev också väldigt självdestruktiv. Jag åt nästan ingenting, vågade inte gå till matsalen i skolan. Jag var ensam och åt kalla 40-centshamburgare på matrasten på en avskild parkeringsplats.
Lärare försvarade mig aldrig. Jag var jättemycket borta från skolan på grund av att jag var deprimerad och hade ångest. En dag gick jag hem sju kilometer i snöstorm för att jag fick sådan ångest av att vara i skolan. På nian var jag borta varje torsdag och fredag under hela maj månad. De kontaktade aldrig mina föräldrar om saken. Kanske var det deras sätt att visa att de bryr sig? Inte vet jag.
Värd 20 cent på slavdagen
Gymnasieåren gick bättre. Folk nöjde sig med att viska, ge blickar och ignorera mig. Jag fick kompisar som hjälpte mig. Jag blev också kompis med alla ”outcasts”. Något som jag inte hade mött förut var lärare som mobbade… Jag hade en lärare som verkade ha något personligt emot mig och hon gjorde ibland livet surt åt mig med spydiga kommentarer och blickar.
Jag led fortfarande mycket av min sociala fobi, mådde psykiskt väldigt dåligt. En dag satt jag sex timmar inlåst på toaletten i skolan. Om det hände något speciellt i skolan, grät jag av panik och vägrade att gå. Skippade skolan en vecka på grund av den så kallade slavdagen. (Förstaårselever stod på en scen och såldes bort för att vara slavar åt sina inköpare.) En del såldes för två till 40 euro. Jag såldes för 20 cent. Jag fick veta vad jag är värd…
Andra året i gymnasiet bröt jag ihop och tänkte sluta. Jag kom nog tillbaka, fastän en lärare tyckte att det inte skulle bli någonting av mig.
Två nya bästa kompisar
Efter gymnasieåren började jag i yrkeshögskola för att studera turism. Där fortsatte samma mönster med utfrysning, ignorering, viskningar och skratt. En tjejgrupp pratade skit om alla. Jag hamnade igen utanför. Klasstämningen var urkass. Jag slutade samma höst som jag började.
Jag bytte yrkeshögskola och började studera till socionom. Jag är väldigt rädd när jag kastas in i nya situationer och skolstart är bland det värsta jag vet. (Fick ångest redan när jag blev intagen)
Jag gick emot alla mina rädslor och kämpade med att vara social. Jag var skiträdd, men ingen märkte det. Första året gick bra och alla tyckte att jag var trevlig och snäll. Jag kan prata med de flesta i klassen och som tur har jag fått två bästa kompisar som är snälla, omtänksamma och som jag faktiskt kan lita på. De ger mig en chans, stöder och ser mitt riktiga jag. Tyvärr, så kan man fortfarande se exkludering i skolan, men den är inte lika stark.
Jag lider fortfarande av social fobi. Ibland känner jag mig värdelös, ful och utanför. Jag har fortfarande svårt att lita på människor, så jag har ganska höga murar runtomkring mig. De flesta verkar inte förstå hurdan skada de kan åstadkomma när de mobbar.
Katja
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1996–1997, våren 2002, 2003-2010, 2012–2014.
Läs nästa berättelse: Bestulen på självsäkerhet