Camilla utvecklade en social fobi efter mobbningen i högstadiet. I dag är hon bräcklig och får ångest, men hon lever.
Så här skriver Camilla till #tadetpåallvar:
När jag började högstadiet började mobbningen. Det var en ny skola som alla mina kamrater också började i. I det lilla lågstadiet hade jag varit en i gruppen. I den nya skolan var jag annorlunda, ful och äcklig. Snabbt blev jag ett offer.
Jag har varit en mobbad person som ville ta livet av sig som 13-åring
Glåporden var en sak, men att bli utfryst från gruppen var en annan. Plötsligt var jag en "svans". Hela sjunde klass var en mardröm. Mina gamla vänner gillade mig inte mera.
Ytan krackelerar
I åttonde klass blev det lite bättre, då kom många av mina ett år yngre vänner till högstadiet. Jag hade äntligen någon att umgås med på rasterna. Inom klassen var allt som förut. Hånet och utanförskapet fortsatte.
När jag gick i nian brast ytan som jag hade byggt upp. Glåporden blev för mycket. Lärare sa att de hade lagt märke till mitt utanförskap ända sedan första början, men de reagerade aldrig. Jag fick prata med rektorn som viftade bort saken. Jag fick prata med en kurator som inte tog mig på allvar.
Jag lever
Nästan tjugo år senare studerar jag humaniora och är förlovad sedan tre år tillbaka. Men mitt liv har skulpterats av mobbningen i högstadiet. Jag är introvert, vilket inte har påverkats, men jag har även utvecklat en social fobi. Jag får snabbt panikångest bland många människor i ett "trångt" utrymme. Eller om jag bara känner att det är ett "trångt" utrymme.
Jag har pratat med psykologer, men inte velat ta dem på allvar på grund av kuratorn som inte tog mig på allvar.
Jag har varit en mobbad person som ville ta livet av sig som 13-åring. Jag ogillar människor men lär mig att gilla dem. Jag är bräcklig, jag får ångest, men jag lever.
Camilla
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 2000–2003.
Läs nästa berättelse: Barndomsvännerna svek mig en efter en