Vi stiger på bussen vid Järnvägsstationen i Helsingfors. Det är en helt vanlig dag och borde bli en helt vanlig busstur. Det blir det inte. Det första som händer är att det inte finns någon chaufför på plats, alltså ingen att nicka vänligt till och säga hej eller moi och alltså ingen som kollar att jag betalar som jag ska. Bussdörren är förvisso öppen men ingen sitter bakom ratten. Underligt tycker vi och alla andra men alla betalar snällt genom att hålla kortet framför läsaren. Finland är ett ärligt land. Ingen smiter.
Att hitta en sittplats är inget problem – om man håller sig i främre delen av bussen. Vill man tvunget till den bakre delen måste man däremot kliva över en man. Det ligger nämligen en man på golvet på det utrymme, där det normalt står barnvagnar. Denna dag står det inga barnvagnar där; i stället ligger där alltså en man. En man iklädd fotsid klädnad och möjligen har han också en mössa på huvudet. Minns faktiskt inte detta. Kloka som vi – och förmodligen alla andra - är inser vi snart att det är en muslim som ligger där på golvet. Han ligger där vänd mot Mecka och ber. Alla visar hänsyn och ingen stör honom. Man tittar lite förvånat förvisso men kliver snällt över. Ingen säger något.
När mannen är färdig med sin bön, stiger han upp och – sätter sig bakom ratten! Det var chauffören som låg där! Sen hälsar han vänligt och på klockren finska alla hjärtligt välkomna till turen och kör lugnt och försiktigt ut på turen genom staden, samtidigt som han berättar om var vi är. En vänligt guidad tur genom staden en helt vanlig dag.
Det blir den bästa busstur jag upplevt under mina tre år i Helsingfors. Jag önskar varje gång jag åker buss – och det är nästan varje dag - att det ska vara muslimen som kör men tyvärr ...
Ulfis tidigare
Man måste kunna språket
Teatervän på spaning
Talko
Tuota
Ulf Perssons blogg