I en liten park utanför militärsjukhuset i Dnipropetrovsk är några människor samlade. De röker, gråter och kramar om varandra. De rör sig oroligt och ringer många samtal. De har letat efter försvunna soldater bland de sårade på sjukhuset utan resultat.
En man i uniform tappar fattningen, han ropar högt och brister i gråt. En stund sitter han på en trottoarkant med huvudet sänkt. Sex av hans kamrater har försvunnit och nu vet han inte längre vart han ska vända sig för att få hjälp att hitta dem.
Nina Eloeva och Julija Dzevel har besökt sjukhuset som de brukar varje dag. De arbetar inom en frivilligorganisation som hjälper soldater både i fält och på sjukhuset.
Organisationen hjälper också anhöriga att leta efter försvunna och nu skriver Julija upp namn och födelsedatum på de sex försvunna soldaterna.
Psykisk press
Såväl soldater som deras anhöriga lider oerhört av kriget. För soldaterna är upplevelserna under strider och bombardemang det svåraste medan de anhöriga kämpar med ovisshet och rädsla.
En präst som arbetar på militärsjukhuset säger att de sårade behöver hjälp av såväl psykologer som präster.
- Väldigt få klarar sig genom sina upplevelser med sinnet i balans, säger han.
Väldigt många sårade
Nina Eloeva säger att det inte längre kommer lika många ambulanser med sårade från krigsområdet som det gjorde före eldupphöret. Då hörde man sirenerna från morgon till kväll, säger hon.
Trots att antalet ambulanser har minskat uppger sjukhuset att det bara under det senaste dygnet har kommit tvåhundra sårade till Dnipropetrovsk. Dessutom har trettio döda först till bårhuset för identifiering. Ingen vill uppge hur många sårade och döda man sammanlagt har forslat just till Dnipropetrovsk.
Frivilligas hjälp oumbärlig
Utan hjälp av frivilliga skulle sjukhusen inte klara sig. Det finns lyckligtvis många som vill hjälpa och bidragen är av väldigt olika art. En frisör kommer till sjukhus och klipper patienterna. Någon bär hit skjortor och byxor så att man kan byta ut de skadades blodiga kläder.
Frivilliga har också köpt sådant som toalettstolar, vattenboilrar, förband och sjukhussängar.
- Jag känner en så djup smärta över det som händer mitt land, säger Nina Eloeva. Samtidigt är hon stolt över de ynglingar som försvarar landet.