I Finland har vi inte många cowboyer. Nu menar jag inte gubbar som går med stetsonhatt och jeans och sysslar med linedance på torsdagskvällar, utan riktiga cowboyer med boskap. Det närmaste vi kommer i Finland är renskötare. Och då har vi inte en het prärie utan ett iskallt snötungt landskap.
Renskötare vet vad som är kallt och vått, de är ute i alla väder och kör skoter fast det skulle regna spik. Ensamma i fjällen, långa dagar och långa sträckor – det är livet. Det bästa är att tända ett litet bål att koka kaffe på i fjällen. Men hur tusan vallar man renar? Renar är ju flockdjur, men de yrar iväg rätt ofta.
Omöjligt att förstå
Om man inte har vuxit upp med renar kan det vara svårt att förstå hur det funkar. Det finns inte särskilt mycket information om renskötsel i praktiken. De som kan yrket har lärt sig det genom att följa med länge, det är omöjligt att förstå det bara genom att någon förklarar det.
Måste man söka efter dem
Hur hittar man sina renar i fjällen? Vissa renskötare har sändare på sina renar men långt ifrån alla. Det sägs att renar helst rör sig mot vinden. Man kan alltså följa med vinden och med hjälp av den lista ut vart de möjligtvis har tagit vägen, men trots det måste man söka efter dem.
"Man läser renen"
Så har vi renmärkningen. Renar märks nuförtiden med öronmärken, men trots det märks deras öron med snitt. Varje renägare har sitt eget märke, som är en kombination av flera snitt. Man “läser” renen bakifrån från höger till vänster. Snittkombinationen berättar vems ren det är. För ett otränat öga ser de flesta snitten likadana ut.
60 km/h
Renen är det ultimata arktiska djuret. Den klarar sig med väldig fattig näring, den tål köld och dess hovar anpassar sig till den snö den går på. Renens horn är världens snabbast växande och bland de hårdaste, och den kan lukta fram lav under en meters snötäcke. Dessutom är renen snabb, den kan springa upp till 60 km/h. Därför är renen ett bra tävlingsredskap.
Yle Fem söndagar kl. 19.00, seriestart 14.9.2014 (repris lördagar)
Text: Tom Nylund