Felix, 13, och Max, 9, tillhör en växande grupp barn som flyttar från land till land på grund av föräldrarnas jobb. Det bästa är att man får många nya kompisar – det sämsta att man sedan alltid måste säga hejdå.
Det blir tyst när bröderna Max och Felix Zitting ska svara på frågan om vilket deras hemland är. Det är nämligen inte så enkelt.
– Det är Finland, där jag föddes. Kenya, där jag bodde och hade vänner. Här, eftersom jag bor här nu. Men inte Holland, för jag kommer inte ihåg någonting därifrån, säger Felix om en stund.
Max svarar så här:
– Jag tyckte om Afrika och Finland är också bra. USA är också trevligt, för vi är här nu. Jag tror ändå att jag tycker mest om Finland och Afrika.
Vi befinner oss i köket i familjen Zittings hus på 18th Street i stadsdelen Brooklyn i New York. Det charmiga ljusblåa trähuset, över hundra år gammalt, ligger inklämt på en liten tomt i den hippa stadsdelen. Utanför hörs miljonstadens ljud, en felparkerad bil bogseras bort under högljutt tutande, folk skyndar förbi på den smala trottoaren mot metrostationen ett par hundra meter bort.
För två år sedan var vyerna annorlunda. Då fanns familjen Zittings hem på en kulle med utsikt över en fridfull dal i Kenyas huvudstad Nairobi. Mangoträd och bananträd bredde ut sig i den vidsträckta trädgården. I ett plåtskjul en bit bort såldes mandasi, ett slags kenyanska munkar.
Att de kom från kullen ovanför den fridfulla dalen spelade en viss roll för var de bosatte sig i New York.
– Vi funderade lite på att bosätta oss på Manhattan, eftersom mitt jobb finns där. Men vi tänkte att det blir nog för mycket att sätta sig i en skyskrapa direkt efter Nairobi, säger Theresa Zitting.
– Det här var det närmaste vi kunde komma Manhattan och ändå ha hus och gård, säger Richard Zitting.
Nya platser, nya kulturer
I den här familjen har man blivit van vid miljöombyte med några års mellanrum. Det är Theresa Zittings jobb som under de senaste sexton åren tagit först henne och maken Richard Zitting, och senare också barnen, till världens olika hörn: Kairo, Haag, Nairobi och New York, med ett par vistelser i Helsingfors däremellan (se karta). Theresa Zitting är diplomat, anställd vid Utrikesministeriet, och har jobbat på ambassaderna i de olika länderna. Nu arbetar hon på FN:s ständiga representation i New York, där hon är chef för den politiska sektionen.
Mammas jobb innebär att Felix under sitt trettonåriga liv hunnit bo i fyra länder.
Vad är det bästa med att ha levt så?
– Att man får möta olika slags människor från olika länder, säger Felix och börjar räkna upp namnen på de bästa vännerna från den engelskspråkiga skolan i Nairobi och från FN-skolan i New York: Adil från Pakistan, Joel från Liberia, Willborn från Kenya, Sanjeet från Indien, Aris, som är amerikan med grekisk mamma, och Ankit som bor i USA med föräldrar från Indien och Kenya ...
– Det är lätt för mig att umgås med människor från olika länder, eftersom jag träffat så många och blivit van vid det. Det finns alltid något att prata om.
Många som vuxit upp i flera olika länder har liknande erfarenheter.
Felix tycker också att det är intressant att få uppleva olika sorters klimat och besöka nya ställen.
– Kenya hade en fantastisk natur, och här på Manhattan är byggnaderna fina.
Max som hunnit med tre länder på sina nio år tycker detsamma.
– Det är roligt att komma till nya platser och nya kulturer. Och det är trevligt att få nya vänner.
Det är ledsamt att lämna sina vänner."
Elever kommer och går
Men sedan finns också nackdelar, och det svåraste är alla dessa avsked. De internationella skolorna präglas av att elever kommer och går, inte bara då skolåret byts, berättar Felix.
– Ingen av mina goda vänner har åkt iväg helt plötsligt, men det känns ändå lite fräckt ibland när någon i klassen försvinner, att "oj oj oj, där for den". Men man vet ju att de inte har något val när de flyttar
Det allra svåraste för Felix och Max har inte varit att andra åkt iväg, utan när de själva flyttat vidare.
– Man måste alltid säga hej då till sina vänner. Man saknar dem, säger Max.
– Det är ledsamt att lämna sina vänner. Och i Kenya saknar jag inte bara vännerna utan också själva landet. Det var sorgligt att åka iväg från naturen, när man vet att man inte kommer att återvända på länge, säger Felix.
Vi försöker alltid tala öppet om sorgen, låta tårarna rinna."
Spännande att flytta
Kenya nämns ofta i det zittingska huset i Brooklyn. Det var ett land som familjen lärde sig älska, och ögonen tåras fortfarande på en och annan när det blir tal om avfärden. Det är smärtsamt ta avsked från ett ställe som man trivts på.
– Vi försöker alltid tala öppet om sorgen, låta tårarna rinna, säger Theresa.
Just i fallet med Kenya kändes flytten väldigt definitiv, eftersom säkerhetsläget i landet hade blivit sämre. I dag är huset de bodde i rivet och det närliggande shoppingcentret har sprängts i luften av terrorister. Många av de utländska vännerna bor inte heller längre kvar, eftersom de också flyttat vidare.
– Vi kan återvända till Nairobi som turister men det är inte längre samma stad, säger Theresa.
Trots det är Richard och Theresa överens: det positiva med deras livsstil överväger helt klart det negativa. För även om det är jobbigt att hitta bostad, packa ned och packa upp, och lämna kära vänner och miljöer bakom sig är det värt det.
– Allt det andra är ju jätteskojigt. Det är väldigt spännande att flytta till ett nytt ställe,
det är ett äventyr, säger Theresa Zitting.
Det som dessutom skapat stabilitet i vardagen är att Richard Zitting visserligen jobbat med olika projekt under åren utomlands men han har för det mesta varit hemma för att ta hand om barnen. Också det faktum att Theresa Zitting arbetat för samma arbetsgivare, Utrikesministeriet, under alla dessa år, har gett en kontinuitet.
De tänker inte på hudfärg eller klädsel eller det yttre över huvud taget. De vet att det är insidan som räknas."
Öppna och nyfikna
Hur tror ni att den globala uppväxten har påverkat era barn?
– De är åtminstone inte rasister! De tänker inte på hudfärg eller klädsel eller det yttre över huvud taget. De har lärt sig att det är insidan som räknas, säger Richard Zitting.
– För oss är det svårt att säga vad som är en följd av våra utlandsvistelser, eftersom vi inte vet om något annat. Men jag ser att barnen har lätt att ta kontakt och prata med nya människor. De är också väldigt nyfikna på sin omvärld, och funderar mycket på hur olika människor valt att leva sina liv, säger Theresa Zitting.
Medaljens baksida är känslan av rotlöshet, som kan lura bakom hörnet. Den har föräldrarna försökt motverka till exempel genom att hålla fast vid familjetraditionerna. I det ljusblåa huset i Brooklyn klingade ett frejdigt "Vårt land" på självständighetsdagen, bara för att nämna ett exempel.
Varje år tillbringar familjen också minst en månad i Finland, där de träffar släkt och vänner. Då brukar de också åka förbi huset på Degerö i Helsingfors, som är uthyrt i väntan på återkomsten. Från vägen kan man se körsbärsträdet, som Felix farföräldrar planterade på hans femårsdag. Varje år har det vuxit lite till.
LÄS OCKSÅ:
Global uppväxt skapar kulturella kameleonter