Barn som vuxit upp i många olika länder blir ofta kulturella kameleonter, experter på att smälta in. Men för en del präglas vuxenlivet av en känsla av rotlöshet. De känner sig hemma överallt och ingenstans.
Det finns allt fler barn som likt Felix och Max Zitting tillbringar en stor del av sin uppväxt utanför det land som utfärdat deras pass. Dessa barn har mycket gemensamt med andra barn som befinner sig i samma situation, trots varierande bakgrund och trots att de befinner sig i olika hörn av världen, säger Ruth Van Reken.
– De här barnen känner sig inte hemma i föräldrarnas kultur, inte heller känner de sig hemma i det land där de bor för närvarande. De lever i en tredje kultur, en kultur de har gemensam med barn från andra länder som har samma livsstil som de, säger Van Reken.
Dessa barn kallas "Third Culture Kids" (TCKs), alltså tredjekultursbarn. Van Reken, som skrivit bästsäljaren "Third Culture Kids: Growing up among worlds" tillsammans med David C. Pollock, är också själv TCK.
– Vi vill alla tillhöra en grupp. De flesta tre känner en stark samhörighet med andra barn som levt som de eftersom de då slipper förklara hur det känns, säger Van Reken, som under de senaste trettio åren har rest runt i hela världen – också i Finland, under Nokias glansdagar – och föreläst om TCK-erfarenheter.
Barn till missionärer och diplomater
Tredjekultursbarnen har mycket gemensamt. Deras föräldrar är ofta diplomater, missionärer, militärpersonal eller arbetstagare på utlandskommendering från internationella företag. Eftersom föräldrarna är vuxna när de åker iväg har de hunnit knyta så starka band till sitt ursprungsland att de inte råder något tvivel om vilket land som är deras hemland.
Barnen, däremot, växer upp i en mångkulturell värld. De är oerhört mobila, alltid är någon på väg, antingen de själva eller deras vänner.
– De lever också med kunskapen om att de ska återvända till sitt ursprungsland, vilket präglar deras tillvaro. Många av dem går till exempel därför inte i den lokala skolan utan i en internationell skola, säger Van Reken.
En del, men inte alla, lever dessutom ett privilegierat liv med privatchaufförer och hembiträden, som skiljer sig markant från den verklighet lokalbefolkningen lever i. I vissa fall har de också ett annorlunda utseende än lokalbefolkningen, vilket också har betydelse för vilken grupp de anknyter till – en grupp där alla ser annorlunda ut lockar ofta mer än en grupp där man är den enda som sticker ut.
Ofta är de väldigt självständiga och har en stark självkänsla, de vågar resa överallt i världen och ser inte världen som en skrämmande plats."
Tar dagen som den kommer
Ruth Van Reken har träffat otaliga tredjekultursbarn under sina föreläsningsturnéer, också efter att de blivit vuxna. Hon säger att de flesta är lyckliga över att ha fått leva som de gjort. De anser att de levt ett rikt liv och fått uppleva mycket.
– De är tacksamma och skulle inte vilja byta ut sitt liv mot någon annans. Ofta är de väldigt självständiga och har en stark självkänsla, de vågar resa överallt i världen och ser inte världen som en skrämmande plats. De har fått goda språkkunskaper, vet mycket om världen och har lätt för att förstå och umgås med människor från olika kulturer.
Van Reken säger att många av tredjekultursbarnen under barndomen utvecklas till ett slags kulturella kameleonter. De kan sälla sig till vilket sällskap som helst var som helst i världen, och genom att lyssna och titta ett tag snabbt smälta in i gruppen. De har också tack vare sin bakgrund lätt för att leva i nuet, att ta dagen som den kommer.
– Många besitter också en förmåga att tänka utanför de givna ramarna, egenskaper som de upplever att de har stor nytta av i arbetslivet, säger Van Reken.
Många vuxna tredjekultursbarn har haft framgångar i politiken eller affärslivet, säkert åtminstone delvis på grund av sina erfarenheter i barndomen. Barack Obama är bara ett exempel.
Men barnen är i själva verket ett slags dolda immigranter i sitt ursprungsland, de har ingen aning om hur de ska leva i detta land som är främmande för dem."
Känsla av utanförskap
Samtidigt stöter Van Reken ibland på tredjekultursbarn som anser att deras bakgrund har påverkat dem negativt. Även om de ofta har lätt att knyta kontakter kan en del av dem ha svårt att upprätthålla djupare relationer, eftersom de lärt sig att inget är bestående och därför inte vågar släppa någon nära. En del utvecklar också en viss känslokyla, de har härdats av de otaliga avsked de gått igenom. De kan känna sig rotlösa och rastlösa.
Den största krisen uppstår ofta när barnen återvänder till det som alla i deras omgivning – inklusive föräldrarna – uppfattar som deras hemland.
– De tvingas lämna alla sina vänner i landet där de känner sig hemma samtidigt som alla förväntar sig att de ska anpassa sig snabbt i det forna hemlandet, nu är de ju hemma. Men barnen är i själva verket ett slags dolda immigranter i sitt ursprungsland, de har ingen aning om hur de ska leva i detta land som är främmande för dem.
I boken finns en hjärtskärande historia om Erica, som mot sin vilja återvänder till USA med sina föräldrar efter femton år i Singapore, men känner sig så utanför i USA att hon som vuxen bestämmer sig för att flytta tillbaka till Singapore. Bara för att upptäcka att Singapore inte heller längre känns som ett hem, och framför allt, att omgivningen utifrån hennes utseende behandlar henne som en utlänning.
Då drabbas hon liksom en del andra tredjekultursbarn av en stark känsla av utanförskap: "Vad är det för fel på mig? Varför passar jag aldrig in?"
Min värld hade dött men jag fick aldrig sörja och det ordnades ingen begravning."
Plötsligt var allt borta
Det är just sådana skenbart oproblematiska avsked föräldrarna inte fäster uppmärksamhet vid som kan ställa till det för dessa globala nomader ännu i vuxenlivet. Ruth Van Reken själv var 39 år när hon insåg att hennes oförklarliga depression berodde på oförlöst sorg över allt hon tvingats lämna då hon som 13-åring flyttade tillbaka till USA efter åren i Nigeria.
– Träden, husen, människorna, plötsligt var allt borta. Min värld hade dött men jag fick aldrig sörja och det ordnades ingen begravning. Det var först när jag i vuxen ålder tillät mig själv att sörja som jag kunde gå vidare.
Det är också ett av de tips som Van Reken ger till föräldrarna i de familjer som flyttar från land till land: Skuffa inte undan sorgen med käcka utrop om hur roligt det ska bli i följande land. Erkänn att det är sorgligt att flytta, även om det kan bli hur bra som helst i nästa land. Ta avsked från människor, platser och saker.
– Att säga farväl är alltid svårt men man måste göra det. Och ge barnen tillåtelse att sörja.
LÄS OCKSÅ: