Årsskiftestiden brukar sammanfalla med att nyheterna också tycks ta julledigt.
Eller visst kan de ofta återkommande stormarna kring jul ställa till grymma katastrofer till sjöss, som givetvis rapporteras och följs upp länge. De katastroferna var visst välan vanligare förr, vilket både skärgårdsskeppare och oceanseglare minns. Modernare meteorologiska mardrömmar vi minns är förstås den stora asiatiska tsunamin, som det här årsskiftet lyftes fram världen över eftersom det var 10 år sedan den slog till.
Men så där i allmänhet är medierna traditionellt fulla med såväl bokslut över det gångna som spådomar och profetior inför det nya året. I brist på nyheter kan man rätt behändigt fylla tidningsspalter, eterminuter och nätsidor (he, he, det är just det som händer nu!) med efterklokheter om hur det gamla året egentligen borde ha förlöpt samt mer eller mindre ogrundade spekulationer om hur det nya året kommer att se ut och varför.
Det här med spådomar och förfädernas ... öh ... nå, nedärvda visdom är sådant vi obygdsbor fick i oss med tissmjölken innan vi ens kunde läsa eller skriva. Somliga av oss tyckte väl det rentav räckte och att ”slika tär läsand’ å skrivand’” var direkt tidsslöseri. Far, farfar och hans far och så vidare hade ju samlat och fört vidare all visdom som behövdes för jakten, fisket, jordbruket och den allmänna överlevnaden alltsedan vi slutade bo i träden på fiskgjusars vis.
Shamaner och trollgummor
Jösses anåda, att man som parvel avundades de gamla fiskargubbarna, sälskyttarna och sjömännen som med snuggan gurglande och falkögonen plirande mot horisonten serverade allvarliga direktiv om hur seglationen, fisket och jordbruket borde skötas på nära eller längre sikt. Deras medhjälpare var ju naturens andar; de läste fiskar, fåglar, träd och blommor, vindar och moln så de måste ju vara shamaner med hemliga kunskaper!
Fast kunniga spågubbar och trollgummor lämnade och lämnar alltjämt en bakdörr öppen och avslutar sina fantastiska, poetiska utläggningar med att som ”Pontus Pilates” två sina händer. ”Sidan biror he ju lite op vädre’ å.” Så där värjer de sig mot smärre missbedömningar eller rena gissningar som visar sig gå totalt åt skogen. Det lustiga sorglustiga? är sedan att vi är en trogen och förlåtande publik. Förr eller senare följer naturen och väderleken s.g.s. varje siares profetior, hur motstridiga de än må vara. ”Han had’ fejl i fjol men i år gick he precis som han sa, fast op ejt an’at vis.” Inte överger en hängiven musikdiggare sin gamla favoritartist heller, bara för ett eller ens två misslyckade konstverk.
Slut på det roliga
Det här virriga resonemanget som era misstankar till trots nog har en poäng viker ännu av via astrologin. För förfäderna var det en metod att läsa in människan, hennes roll och öde i en kosmisk helhet med åtminstone någon tillstymmelse till strävan efter seriöst vetenskaplig potential. Horoskopmakarna levde både fett och flott tills fysikern och astronomen Nils Mustelin (1931 2004) och hans glädjeförstörarklubb Skepsis r.f. sade som surpuppan Scrooge i Charles Dickens julsaga; ”humbug!”
Ja, ja, ja. Förstås hade vi länge vetat att astrologi, horoskop och Nostradamus profetior från 1500-talet är bluff och båg. Men att en aning tro på dem, eller ens leka med tanken att byns kloka gummor och gubbar, Nostradamus, Bibeln och Bondepraktikan ibland är på rätt spår, eller har lite rätt till och med när de har fel, förgyller den slaskmörka vardagen och tristessen med lekfull mystik som motvikt till all effektivitet och rationalitet som omger oss och förklarar sönder världen till en liten grå algoritm med 1or och 0or.
Nej bevars, inget ont om rationellt tänkande eller vetenskapens rön som med allra största sannolikhet kommer att bidra till en ”bättre värld” en sundare, ekologiskt och nomiskt vettigare skött värld kanske inte år 2015, kanske inte ens om 10 år till men ... någon vacker dag, vill jag tro. Under tiden är det roligt att ibland freaka ut, lämna förnuftet i tamburen och leka med tanken att mängden rönnbär, havstemperaturen på Jakobs namnsdag eller färgen på en abborrfena har någon betydelse för framtiden. Då verkar det ju direkt rationellt att säga ”Sidan biror he ju lite op vädre’ å.”
Saliven Gustavssons kolumner publiceras den första lördagen varje månad
Läs också:
Saliven gör entré som kolumnist för Yle Östnyland
Saliven Gustavsson: Livet på landet (och döden i stan)