Intresset för att ta emot ett barn som behöver omplaceras är rätt stort just nu. Helsingfors, Esbo och Vandas rekrytering i lördags samlade 70 personer som är intresserade av att bli familjevårdare eller stödfamiljer. Men behovet är konstant.
Staden försöker minska på antalet barn som måste bo på anstalt, vilket ofta blir aktuellt för barn i tonåren. Just nu står 30 Helsingforsbarn i kö till att få placeras i en familj, och en tredjedel av dem är tonåringar. I I fjol placerades 93 Helsingforsbarn och -ungdomar i familjer.
18-åriga Inka hör till de som fått ett riktigt hem. Intervjun görs i socialverkets familjevårdsavdelning. Hon hälsar glatt på flera socialarbetare i korridoren. En av dem vill bjuda henne på kaffe senare.
- Min fosterfamilj är som min riktiga familj. Det är alla gånger bättre att placeras i en familj. En anstalt är alltid en anstalt, säger 18-åriga Inka som omplacerades när hon var fem år.
Till familjen hör också tre yngre fosterbarn och två biologiska barn i Inkas ålder. De jämnåriga bröderna var till stor hjälp i början när allt var nytt och främmande.
- I början var jag snäll och tyst, men efter ett halvt år började jag testa mina fosterföräldrars gränser, gnällde och fick utbrott och så. Men de stod tydligen ut med mig för där bor jag ännu, säger Inka.
Fler svensktalande behövs
Mikaela Krohn-Hiltunen är familjevårdare tillsammans med sin man. Krohn-Hiltunen är glad över det stora intresset vid rekryteringen i lördags.
- Jättebra om det kommer fler. Det vore bra att få fler svenskspråkiga familjevårdare också. Då kan många barn bli kvar i huvudstadsregionen, säger hon.
Paret, som har familjevårdsuppgiften som sitt yrke, har för närvarande fyra barn som bor hos dem. Krohn-Hiltunen har tidigare jobbat på daghem och barnhem.
Hon beskriver arbetet som rikt och givande men mycket krävande. Som tur får familjen mycket stöd av socialarbetare.
Få flyttas hem tillbaka
Många är rädda för att ta emot fosterbarn. Framtiden är oviss. Möjligheten att barnets biologiska föräldrar blir så pass rehabiliterade att barnet kan flytta hem tillbaka finns alltid. Det är också målsättningen när det anses bäst för barnet.
Men återflytt är ovanligt. Ingemo Winqvist-Virtanen, socialarbetare vid Helsingfors stads familjevård, berättar att en väldigt liten andel av barn som varit i familjevård flyttar tillbaka till den biologiska familjen. Av de 750 barn som var placerade i familjevård var det 20 som flyttade hem år 2014.
- Och det är en lång process som inte kommer som någon överraskning. Men det är viktigt att veta att det inte handlar om adoption, säger Winqvist-Virtanen.
Att bli familjevårdare innebär att man går med på ett delat föräldraskap.
- Det är jätteviktigt att familjevårdarna öppnar sin dörr både för socialarbetare, familjerådgivning, barnens biologiska föräldrar och släktingar. Det är oerhört viktigt för barnet att behålla kontakten till sina rötter, säger Winqvist-Virtanen.
Avundsjuka och oro
Men att ha kontakt med de biologiska föräldrarna kan ibland vara svårt för familjevårdarna. Det är vanligt med svartsjuka och oro.
- Det händer att barnet varit på besök hos de biologiska föräldrarna, suttit uppe sent, tittat på film och ätit chips och när barnet kommer hem igen är det trött. Då händer det att familjevårdarna vill minska på träffarna med de biologiska föräldrarna. Men att sitta uppe sent och se film är inte en orsak att göra det, även om vi förstår oron, säger Winqvist-Virtanen.
Inka sitter i socialarbetarens mottagningsrum och spekulerar i orsaker till att det är så få som vill öppna sina hem för så kallade fosterbarn.
- Barnen kommer sällan från särskilt lätta förhållanden och många familjer är kanske rädda för gräl med de biologiska föräldrarna. Alla är inte beredda att ta hand om ett främmande barn som sitt eget. Det kan kännas konstigt, men det lönar sig, säger Inka.