Närpes är tomaternas förlovade land. Där glittrar växthusen i solen vart man än vänder sig. Till Närpes kommer invandrare för att jobba på växthusen. Men hur går det när det blir ekonomiskt kärva tider?
Närpes har en lång historia med invandrare. Tidigare emigrerade man till Amerika och Finland. Sen svängde pendeln på 1980-talet och till Närpes kom bl.a. vietnameser och bosnier. Det sägs att man där inte har problem med främlingsfientlighet och integrering, men t.om. kommundirektören Skuthälla säger 1990 att rasism kan smyga sig in. Och obehärskad flyktingström vill man inte ha.
I Närpes på 2000-talet talas över 30 olika språk och var tionde av de 10 000 invånare har utländskt påbrå.
Thuy Le Luu flyttade till Närpes 1993. Hon kom mitt under lågkonjunktur och kände sig inte välkommen, kunde inte svenska och inte Närpesdialekt. Nu jobbar hon jobbar på ålderdomshem och känner sig som en finländare, men inom sig bär hon sin vietnamesiska kultur.
När uppehållstillstånden skall förnyas finns oro i luften. Thuy Le Luu hjälper vietnameserna. Alla vietnameser kommer från fattiga förhållanden, vissa av dem har lämnat fru och barn för att försörja sig.
Them Dinh Luu är ung. Han ville inte bli fiskare i Vietnam. Eftersom säsongslönen inte räcker för hela året har han hyrt ett eget växthus där han odlar gurkor. Han jobbar hårt och sover fem timmar per natt. Marie-Anne Holmén och Sigvard Lehti säger att det är en bra och duktig pojke.
1989 anställde Gunilla Sigg för första gången en flykting på växthusen. Arbetslösheten i Närpes var bara 3 % och var fjärde person över 65. På växthuset jobbar nu bara en infödd Närpesbo. Gunilla Sigg ser sig inte bara som en arbetsgivare, utan också en stödperson. Hon påpekar att det är bra för hela samhället med invandrare, byskolorna får flera barn och samhället flera medlemmar.
Fatima Majdanac kom till Närpes i november 2007. Allt vad hon vill ha har hon här. Hennes man Erdin Majdanac kom från Bosnien-Hercegovinavia Tyskland, Belgien, Holland, Sverige. Han har haft många liv. Nu har han jobb i metallbranschen på Maxel.
Danijal Kararic och Sedina Kararic hade ingen framtid i Bosnien. Deras barn Amar och Vanesa minns flytten som tung, men det gick snabbt och bra för alla var så snälla.
Men så kommer finanskrisen 2009. Ilse Lassander och Peter Mannfolk på Maxel berättar om krisen, lågkonjunkturen och hur en stor del av jobben är borta. Man måste permittera och åka hem och gråta
Invandrarna behöver jobb för att få stanna kvar; utan arbetsgivare inget uppehållstillstånd. De beviljade uppehållstillstånden har nästan halverats på ett år. Med den ekonomiska krisen har dessutom rasistiska röster börjat smyga in i diskussionerna.
Erdin Majdanac är permitterad. Fatima Majdanacs är rädd att familjen skall skickas tillbaka och hon gråter av lycka när hon får ett uppehållstillstånd på 4 år.
Danijal Kararic förstår arbetsgivaren på Närko men är rädd för att inte få fortsatt uppehållstillstånd. Han har tillfälligt jobb och uppehållstillstånd.
Thuy Le Luu hjälper vietnameserna på polisstationen igen. Det visar sig att de jobbar för en företagare som inte betalt ut löner på flera månader. Enligt lagen har de rätt att få lön, men de vågar inte anmäla honom. Utan arbetsgivare inget uppehållstillstånd.
Them Dinh Luu som är egen företagare får uppehållstillstånd och skall fortsätta med sitt växthus. För de andra är framtiden fortfarande oklar.
Text: Ida Fellman