Under vinterkriget och fortsättningskriget skickades 80 000 barn västerut för att komma ifrån krigets vedermödor i Finland. Bröderna Matti och Pekka skickades till Sverige. De kom aldrig tillbaka till Finland, utan fick nya liv som Mats och Per i Eskilstuna.
Matti och Pekka Olavi (senare Mats Eklöf och Per Elfström) fördes som krigsbarn till Sverige 1944 efter att deras pappa hade stupat. Matti var då fem år och Pekka två. Pojkarna reste till Sverige med tåg över Torneå och Haparanda, p.g.a. minrisken till havs. Pekka/Per var bara två år när evakueringen skedde, men han minns stämningarna från resan.
Matti/Mats hade lovat sin mor att ta hand om lillebrodern. Pekka/Per togs om hand tidigare av en familj, trots att Matti/Mats slogs och skrek att de inte fick ta honom. De hamnade som tur i familjer nära varandra, men det insåg man inte först, men sen fick de kontakt under uppväxttiden.
Pojkarna hade kontakt hem till Finland. Modern kom ett par gånger och hälsade på. Men Mats kände sig främmande för mamman. Språksvårigheterna gjorde också att kontakten ebbade ut. Hon kunde ingen svenska och han glömde sin finska, så de kunde inte hålla kontakt brevledes.
De svenska föräldrarna blev fästa vid Mats. Samma situation för Pekka/Per. De blev båda adopterade av sina svenska familjer. Inger Wikström-Lindgren förstår inte hur den finska biologiska modern kunde avstå från sina söner.
Mats fru Leena Perilä har samma bakgrund och samma minnen. Hon evakuerades från Kexholm, Karelska näset till Sverige hösten 1944. Leena kunde ingen svenska och fosterföräldrarna trodde till en början att hon var döv. Hon blev aldrig adopterad, hennes biologiska föräldrar i Finland trodde kanske att Leena skulle komma hem igen. Det var först när hon gifte sig med Mats som de insåg att hon skulle förbli i Sverige.
Mats, Per och Leena har haft svårt att tala om sina barndomar. Men Leena har haft kontakt till det finska. Hon har inte heller försvenskat sitt namn. Per minns att man inte skulle tala om sin bakgrund, man förväntades vara glad och tacksam.
I programmet ingår en intervju (av Lars G Lindskog och Lars Rundgren) med Karl August Fagerholm om varför så många barn skickades västerut. Man ville ge trygghet, fäderna låg vid fronten. Det var en lättnad för papporna att barnen inte hotades av kriget och fick mat.
Mats har skrivit en roman om en barndom som påminner om hans. Fröet såddes i början av 1970-talet när en man, Einar Santala sökte upp Matti/Mats och berättade om fadern Helge Olavi. De hade varit vid fronten tillsammans, men de hamnade långt ifrån varandra. Helge dog vid fronten, men önskade att Einar Santala att söka upp pojkarna om han skulle stupa. Men barnen fanns i Sverige. Trettio år senare kom Einar för att träffa sina egna barn som flyttat till Eskilstuna. Einar är glad att han inspirerat till en bok.
Inger Wikström-Lindgren talar också med Leenas och Mats barn. Hur ger de vidare det dubbla nationella arvet? Barnen kallar sig svenskar, men söker rötter bakåt och vill höra om upplevelserna tidigare.
Text: Ida Fellman