I de sydligaste åboländska utskären ligger Jurmo. De sju människor som bor här året om 1969 har inte stora pretentioner på sin tillvaro. Fisket är det som sysselsätter dem.
Ön Jurmo i Åbolands skärgård är egentligen en sandås ute i havet. 1969 tar sträckan från Åbo på 80 kilometer sju timmar med båt. Jurmo består mest av sand, grus och rullstenar. Här finns ljung och krypande enbuskar, men inte många träd.
Jurmos speciella natur med sandåsar och myrar är viktig för flera fågelarter. Sedan 1962 har det på Jurmo funnits en fågelstation i en av byns övergivna gårdar där man ringmärker och följer med fågelflyttningar.
Sju människor bor här året om: Bruno, Per, Hjalmar, Irene, Agda, Hjördis och Östen Mattsson. Och alla deltar i arbetet nere vid hamnen när den fina strömmingsfångsten tas iland. För Hjalmar Mattsson som har drabbats av slag tar den en kilometer långa vägen till stranden en timme.
Höstfisket, mest strömming och vassbuk, är det viktigaste, det ska man leva av hela vintern. Så mycket plats för jordbruk finns inte, man odlar mest potatis. De sex korna får endast vilt hö.
På vintern i kölden och snön sluter sig byn i sitt skal. De flesta sysslor sker inomhus. Förråden av mjöl, potatis och fisk skall räcka till maj. Vatten finns i brunnen under istäcket, men pumpen måste tinas upp varje morgon.
Östen Mattsson ger sig ut på fiske med skötar medan Per Mattsson hämtar posten från Björkö. Det är 20 km fram och tillbaka över isen, med en isränna som är besvärlig att ta sig över. Per slänger mopeden i ekan vid rännan.
En gång per år går man i kyrkan, men Korpoborna håller kyrkan i skick. Telefon har man som kontakt med omvärlden, men i menförestid är man isolerad. Menförestider kan det vara hela vintern, i nödsituationer kommer helikopter.
Trots att Jurmo nu har har både el, radio- och tv-antenner har byn aldrig varit så folktom förr, säger Hjalmar Mattsson, förr fanns här fyrtio personer. Endel har dött, andra flyttat till "städren". Per och Östen är de enda "ungdomarna på ön". Fisket och åldringarna håller kvar dem. De har skapat ett museum om Jurmos historia enligt devisen "gammalt skräp". De har svårt att säga om Jurmo har en framtid.
1984 reser Benny Törnroos till Jurmo. Där bor nu endast Per Mattssons familj på tre personer, Per, Pirjo och Klas Mattsson, året om. Flunderförsäljningen på sommaren ger den huvudsakliga årsinkomsten. Vassbuk- och strömmingfisket på hösten har minskat. Turistsäsongen är kort, Per jobbar dag och natt. Vinterfiske inskränker sig till den egna grytan.
Per Mattsson önskar att sonen Klasu skall gå i samma fotspår. Hustrun Pirjo kom första gången till Jurmo för att fira semester, sen flyttade hon ut till skärgården. Nu har de två kor och två kalvar, åtta får och fjorton lamm.
Paul Andersson är Jurmobo i själ och hjärta och vistas på Jurmo under somrarna. Paul Andersson berättar en mängd historiska fakta om Jurmo.
Christine Saarukka reser till Jurmo 2008, där det nu bor tio personer året om. På sommarveckorna upp till 70 människor så som på 1700-talet.
Östen Mattsson fick fyrvaktarjobb på Utö 1970. Han blev i den tjänsten 22 år, gifte sig och bodde i Pargas. Hustrun är hemma från Helsingfors, men nu trivs de båda bra på Jurmo. Jurmo-Per hittade också en hustru Pirjo, och de fick en son.
Pers son Klas har nu tagit över på Jurmo, med turism och alpackor och fiske.
Christina Saarukka intervjuar också Agneta Andersson, som är dotter till Paul Andersson i vars gula hus filmteamet bodde 1969. Agneta Andersson flyttade med sin man Björn Lindström till Jurmo 1996 när ön fick fast ström.
Allt har ändrats på Jurmo, säger hon. Folket sysslade med fiske ända in på 1970-talet, men nu är den största näringen turismen. Sommartid fiskar man lite för att sälja åt sommargästerna.