Med finska mått mätt är Uleåborg en stor stad med 100 000 invånare. Av dem är ungefär 300 personer svenskspråkiga. Kan man bibehålla sin språkliga minoritet i ett helt finskt samhälle? Det ska Uleåborgssvenskarna få svara på.
Vi tuffar in med tåg till järnvägsstationen i Uleåborg. Med finska mått mätt är det en stor stad, med 100 000 invånare. Av dem är c. 300 personer svenskspråkiga. Närmaste tvåspråkiga stad, Karleby, ligger 200 km söderut. Den svenskspråkiga miniminoriteten är helt isolerad. Allt är på finska. Finlandssvenska radioprogram hörs inte. Men man har en svensk skola.
Tjärsvenskarna i Uleåborg
I Uleåborg finns både rikare och fattigare svenskar. Förr visste man inte så mycket om språkstrider. 1879 var en fjärdedel av Uleåborgs invånare svenskspråkiga, 1900 bara 6 % och 1979 är de c. 300. Finlandssvenskarna har oftast representerat "kristallkronesällskapet" och härstammar från Uleåborgs tjärhandel. Herrskapsspråket var svenska, alla som ville vara något talade svenska, vare sig de kunde det eller inte.
Dagny Karonen har levt största delen av sitt liv här och är diakonissa. Hon föddes 1894 i Uleåborg med sin familj, föräldrarna är från Jakobstad. När hon gick i skola hade skolan 15 barn per klass. Och det fanns t.om. en annan skola, reallyceum och flickskolan.
Den svenska skolan ger ett gratis språk
Den svenska privatskolan har nu klasser från dagis till gymnasium med 110 elever allt som allt. Här går många finskspråkiga elever som lär sig svenska. De finska barnen får stödundervisning.
Läraren Airi Aalto var krigsbarn. Hon kunde inte tillräckligt finska för att gå i skola på finska, så hon gick på svenska. Blev lärare vid Ekenäs seminarium och började jobba i skolan. Airi Aalto berättar att hon först kände sig ensam och isolerad efter Ekenästiden. Trivs både med svenskarna och finnarna. Men svenskarna är kanske för isolerade. Bokstavligen en språkö.
Airis man Eeli Aalto är konstnär och filmare. Barnen har alla gått i svenska skola. Eeli Aalto säger att det svenska språket är minst lika viktigt som det ryska. Ett språk är alltid ett fönster mot en ny värld, från pornografiska texter till världslitteratur. Förstår inte hur man sku kunna klara sig på bara ett språk. Barnen känner sig förstås som finska, men språket har hjälpt i jobbsammanhang.
Så besöker vi dagiset där barnen leker. Gunnel Wallenius flyttade till Uleåborg för åtta år sedan. I början kände hos sig hemskt ensamt. Men hon tycker om jobbet på dagis och är medlem i en svensk syförening.
Uleåborgssvenskarna är en isolerad enhet med syförening
Gunnels man Bo Einar Wallenius, eller Einari Vallenius som han heter här är maskininspektör på hamnkontoret. Familjen har två söner som studerar i Uppsala.
Kaj Åström är genuin Uleåborgsbo. Han sitter som VD för familjeföretaget i bilbranschen. Hans fru Anna-Lisa är från Helsingfors. Till familjen hör två söner och en dotter. För dem är det naturligt att tala båda språken. Pojkarna går i svensk skola för språk är viktiga. I synnerhet när man lever i ett så litet land som Finland.
Nils Granholm är maskinchef på Merial. Majbritt Granholm jobbar också på daghemmet. Kerstin Romar i syföreningen och Åke Romar distriktschef på Esso. De är alla inflyttade. Endel inflyttare bevarar sin svenska med umgänge, men svenskan förfinskas.
Så har det gått för familjen Becklund. Mamma Beatrice håller fast vid sin svenska, men Karin Becklund vill inte ens säga att hon är finlandssvensk. Hon har gått finsk skola och känner sig finsk. Alla vänner är finska, Uleåborg är en finsk stad. Svenska skolan är liten, systern har gått där. Hon vill inte vara "svenskatalande bättrefolk". Och njuter i stället av den ordlösa klassiska baletten och jazzdansen.
Några svenska arbetare hittar man inte i Uleåborg. Runebergsdagen, Luciadagen och Hbl är det enda som förutom språket förenar. Är de en spegling av finlandssvenskar i stort funderar man till sist i reportaget?
Text: Ida Fellman