Åsa Nilsonne är senior professor i medicinsk psykiatri som också skrivit flera skönlitterära verk. I romanen H skildrar hon kärlek ur neurologiskt perspektiv.
Hennes bästsäljande fackbok är Vem är det som bestämmer i ditt liv? - Om medveten närvaro (2004). Medveten närvaro är en översättning av engelskans mindfulness. Det är en bok om hur man kan lära sig styra sin uppmärksamhet. Nilsonne beskriver vårt inre som en teater där vi själva kan bestämma vem som ska få uppträda på scenen.
En av hennes första skönlitterära böcker heter Smärtbäraren (2002) Det är en berättelse om en ung kvinna, Ada Zack, som har förmågan att gå in i andra kvinnors kroppar och ta över deras problem, övervikt, värk, smärta och rädsla. Hon lever en tid i kroppen, ställer allt till rätta, och lämnar sedan tillbaka den i gott skick. I En passande död (2013) behandlar Nilsonne frågan om att skaffa sig en lämplig tid att dö, medan "livet är värdigt”. Dessutom har hon skrivit fem kriminalromaner där huvudpersonen är polisinspektör Monika Pedersen.
H som i vadå?
H är namnet på huvudpersonen i romanen. Men beskrivningen av den personen är väldigt avskalad. Det är inte mycket vi får veta om honom och Nilsonne har valt att kalla honom endast ”H” för att inte låsa läsarens bild av honom för mycket. Irriterande? Javisst! För vi är ju vana att göra bilder av de beskrivningar vi får av karaktärerna. Nu får vi tänka om.
H är en bisexuell hippocampusforskare som gillar råttor och som behandlar sina laboratorieråttor väl. Och han är nyfiken på nya relationer. Vi följer honom under en dag och berättelsen berättas av hans hippocampus. Det är ett organ i hjärnan som vi hittar några centimeter ovanom öronen, på båda sidor om hjärnan. Liknar lite två sjöhästar, har forskarna tyckt. Därav namnet.
Sex? Javisst!
Medan H försöker koncentrera sig på att jobba på, så lockar hans hippocampus påhejad av Amygdala honom att tänka på D som han träffat på en fest några dagar tidigare och som sänder honom ett sms. Hans Amygdala som har som uppgift att dra igång känslor säger ja, ja, jaa. Hippocampus håller med och vill gärna lära känna en ny människa. Men hjärnbarken Kortex säger ”nej, du har inte tid du borde koncentrera dig på karriären. Dessutom verkar D inte pålitlig”.
Men hippocampus skickar upp minnesbilder av en sexig D under dagens lopp och snart har H svarat ”ja låt oss ses” på textmeddelandet. De träffas och aktiviteten i hjärnan är intensiv medan kropparna möts. Hippocampus låter H uppleva vad D upplever och upplevelserna sammansmälter. Men snart får den tvivlande hjärnbarken övertaget och ambivalensen kommer in och stör harmonin...
Hipp som i hippocampus
Hippocampus är populär bland forskare just nu. John O´Keefe, May-Britt Moser och Edvard I Moser fick nobelpriset i medicin 2014 för sin forskning om platsceller. Det är dom som gör att vi vet var vi befinner oss utan att vi medvetet behöver tänka på det. Vi är ju inte överraskade varje morgon över att vi vaknar i vår säng, i vårt hem. Strax innan vi vaknar gör vår hippocampus oss uppmärksamma på var vi befinner oss i rummet och var väckarklockan står.
Enligt Åsa Nilsonne kan man träna sin hippocampus. Man kan genom att vara uppmärksam på var man rör sig få bättre lokalsinne och man kan också få bättre koll på vad som händer i ens relationer.
Lagrar minnen
Meningen med de minnen hippocampus lagrar och förvaltar är i första hand att kunna skapa olika tänkbara versioner av den framtid som förgrenar sig ur det fasta nuet. Det kallas prospektion. Det ställer det förflutna i framtidens tjänst. Vi agerar på basis av vad vi minns av våra erfarenheter.
Det är bland annat därför som människor, som finner sig som flyktingar i en främmande miljö utan hopp om att kunna återvända, kan bli så uppgivna. En stor del av deras lagrade kunskap är så att säga i fel valuta, inte gångbar. Deras hippocampus får börja om från början...
Det är också hippocampus som sorterar och hämtar fram våra minnen. Vi har alla ibland upplevt att vi plötsligt kommer att tänka på en låt. Då är det hippocampus som plockat fram låten ur minnenas gömmor.
Mera om Åsa Nilsonne kan du läsa på hennes blogg www.nilsonne.se