Yle Huvudstadsregionens bloggare Pekka Poutanen är trött på att tvingas betala för sportjournalistik han inte har något intresse av. Han kastar en brandfackla i debatten och undrar om Yles idrottsbevakning är public service.
Morgonen utan två tryckta dagstidningar och radio skulle vara en katastrof för mig. De är lika viktiga som en kopp te, två smörgåsar, yoghurt med egna skogsbär och tills sist en kopp kaffe. TV-apparat har jag aldrig haft och min morgon behöver inte börja med ständigt upprepade nyheter och väderleksrapporter.
Att få mina älskade morgongåvor har under åren blivit dyrt. Två dagstidningar och Yleskatten tar årligen närmare 1000 euro ur vår hushållskassa. Lika mycket som tre månaders matutgifter eller betydligt mera än hela årets elräkningar. Samtidigt som priserna på prenumerationerna har stigit har jag börjat tänka mera på vad jag egentligen får i mina tidningar och radion. Kunde jag vara utan något innehåll?
Den finskspråkiga huvudtidningen i Helsingfors innehåller sju sidor idrottsnyheter. Utrikesnyheterna tar fem sidor. - Pekka Poutanen
Sju sportsidor, fem utrikessidor
I min ungdom då jag bodde i Åbo brukade man säga att den finskspråkiga dagstidningen Turun Sanomat var landets enda sporttidning som publicerade dödsannonser.
Den finskspråkiga huvudtidningen i Helsingfors innehåller idag sju sidor idrottsnyheter. Utrikesnyheterna tar fem sidor, inrikessidor finns sammanlagt nio. Vad innehåller sportsidorna: golf från Thailand, ishockey från USA, brottning från Sverige, skidorientering från Norge, skridskoåkning från Holland och så vidare. Jag vet inte hur många prenumeranter det är som läser detta resultatmaterial från alla världens hörn. Antagligen är det mycket billigt att fylla tidningssidor med dylika resultattabeller.
Kan man inte producera en egen upplaga av tidningen för sådana läsare som inte är intresserade av idrott? Under årets lopp skulle man spara mycket papper, en god miljögärning. En möjlighet skulle vara att ha sport enbart på tidningens nätversion. Om jag förstått rätt, vill idrottsentusiaster ha resultat och annan information så snart som möligt, helst i realtid. Idrottsnyheterna följande morgon är redan gammalt material. Den digitala distributionen passar bättre för sådana för vilka hela världens resultatlistor är livsviktiga. De kan mycket väl även betala för denna specialservice.
Hör sporten verkligen under rubriken public service? - Pekka Poutanen
Är sportjournalistik public service?
Jag har ingenting emot Yleskatten om bolaget erbjuder högklassiga radioprogram, fastän det känns lite orättvist att betala samma summa som medeltalet medborgare som dagligen sitter cirka tre timmar framför apparaten. Det är fint att vi i Finland har ett högklassigt public service-bolag, men hör sporten verkligen under rubriken public service?
I dagens samhälle är toppidrott ren affärsverksamhet. Den konkurrerar om konsumenternas pengar på samma sätt som vilken nöjesproducent som helst. Jag hoppas att mina Yleskattepengar hellre går till verklig public service-produktion. Genom att låta privata aktörer ta hand om sportkarnevaler, skulle mitt älskade radiobolag ha betydligt mera resurser för seriösare och mer civiliserat innehåll. Idrotten åtnjuter gratis reklam i miljonklassen i våra tidningar och på radiobolagets försorg.