Tim Burton är tillbaka. Men utan saga och utan Johnny Depp. Denna gång går han in för att skildra verkligheten. Med ett barns stora ögon.
Det är 1950-tal och hemmafrun Margaret (Amy Adams) är trött på sin man och sitt äktenskap. En dag rafsar hon resolut ihop sina kläder, tar dottern Jane (Delaney Ray/Madeleine Arthur) vid handen och styr ut från uppfarten i det prydliga villasamhället.
Väl framme i San Francisco plockar hon fram staffliet och färgtuberna. Nu skall hon måla. Nu skall hon förverkliga sig själv. Leva för konsten.
Och konsten - den består av idel porträtt med ett gemensamt drag; oproportionerligt stora ögon. Anime-ögon innan ”anime” var ett etablerat begrepp.
Och hur går det? Inte så bra. Inte förrän hon möter konstnären och charmören Walter (Christoph Waltz) som kan det här med att sälja tavlor. Och plötsligt befinner Margaret sig i en situation där hon målar tavlor som Walter säljer. I sitt eget namn.
Färggrann ram
Burton må ha övergett sagan och Depp – men det betyder inte att han helt övergett sin stil. Villasamhället som Margaret flyr är påfallande likt det samhälle dit missförstådde Edward anländer i ”Edward Scissorhands”. Den mintgröna bil hon flyr i anger tonen för den pastelliga värld vi ställs inför. Och alla rollkaraktärer är snäppet vildare än verklighetens trånga ramar ger utrymme för.
Och visst ter sig Margaret Keanes motiv som ett svar på Burtons förkärlek för det överdrivna, det barnsliga, det lätt förvridna. Barnen som blickar mot en från taveldukarna andas både kitsch och sorg på samma gång.
De får en obönhörligen att associera till barndomens gulliga planscher med gulliga texter om vänskap och kärlek och livet. Denna oskuldsfulla tid innan man måste börja fundera på vad som är riktig konst och vad som är... tja, något annat.
Säljande innehåll
I grunden är historien om Margaret och Walter Keane en svindlarskildring. En historia om en liten, vit lögn som rullar vidare längs en brant av lögner tills det hela antar lavinartade proportioner. Men det är inte där Burton lägger sitt fokus - istället tar han ut svängarna kring frågan om hur konst definieras och hur den förses med en prislapp. Vad är det som gör en konstnär betydelsefull – att verken säljer eller att kritikerna strör ut lovord?
Och spelar det någon roll om pengarna rullar in via reproduktioner – planscher, vykort, småprylar. Huvudsaken är ju att pengarna rullar.
”Big Eyes” är en smått underlig filmupplevelse eftersom det är svårt att få grepp om den, redan genrefrågan ställer en inför ett definitionsdilemma. Är detta ett drama, en dramakomedi eller något annat?
Amy Adams och Christoph Waltz är suveräna skådespelare, men här känns det stundvis som om bägge går på lite väl hårt. Man ser dem mer än gärna, men det är Adams och Waltz man ser - inte Margaret och Walter.
När man når slutrakan är det inte utan att man undrar om inte den fascinerande historien om konstnären Margaret Keane bleknar vid sidan av Burtons färggranna palett. Men det finns säkert en och annan som efter filmen försöker googla fram sanningen om henne. För så här galet kan det väl ändå inte ha varit i verkligheten. Eller?