Romanen omfattar 492 sidor, ett fyrtiotal personer, två tidsplan och ett par mord. Av detta skall det nu bli en sexdelad tv-serie med unga förmågor i de bärande rollerna. Hur har man tänkt få ihop det här?
Ingen kan anklaga teamet bakom filmatiseringen av Monika Fagerholms roman ”Lola uppochner” för att välja den lättaste vägen. Romanen är ett myller av personer, intrigtrådar, miljöer, bilder och språkliga krumsprång. En thriller med inslag av drama, skräck, poesi och psykologiska undertoner.
Den mångskiftande texten till trots tvekade inte regissören Ulrika Bengts ett ögonblick. Hon läste texten som en film från första början – tyckte den var öppen för associationer som talade till henne som filmskapare.
Handlingen utspelar sig på två tidsplan i en småstad där det pyr under ytan. Här bär människorna på hemligheter och emotionella sår. Man älskar och blir besviken. Kämpar med sig själv och sina tillkortakommanden. Och så inträffar ett mord som får allting att skena iväg. I samband med en återförening år 2011 är det dags att nysta upp vad som egentligen hände den där kvällen i mitten av nittiotalet?
När det gällde persongalleriet fastnade Ulrika Bengts genast för familjen som bor i ortens kvarn. Den medelålders sträderskan Ulrika Bäck, hennes två döttrar Ca och Anita samt den vilsne, skottske poeten Ib. I Bengts vision är sjuttonåriga Ca det nav kring vilket berättelsen snurrar - och "Ca" står för kaos.
Från text till bild
Det är inte alltid självklart att en författare ställer upp på att uttala sig om de filmplaner som smids. Ofta nöjer de sig med att diplomatiskt konstatera att ”romanen är en sak, filmversionen en annan”. Vilket betyder ungefär: "jag har skrivit det jag har skrivit och jag vill helst inte uttala mig om andras tolkningar av det jag skrivit".
Vilket underförstått innebär att författaren har ryggen fri när det gäller slutresultatet.
Monika Fagerholm är van vid att se sina texter omarbetas för scen och duk, men denna gång har hon inget emot att tala om sina förväntningar. Hon är påtagligt nöjd med att det är just Bengts som tagit sig an hennes text. De är generationssystrar och delar samma referenser. Kanske kunde man till och med tala om att de har snarlika preferenser.
Bägge är fascinerade av småstaden som utgångspunkt för konkreta händelser och som grogrund för emotioner med mörkare undertoner. Bägge känner sig lockade av en värld som tycks ropa David Lynch, David Lynch, David Lynch...
När man läser "Lola uppochner" är det vissa bilder som etsar sig fast på näthinnan samtidigt som de filmatiska associationerna löper åt många håll. Det är svårt att skaka av sig bilden av den rullstolsbundna nittonåringen som sitter i sitt vindsrum och betraktar livet via dem som besöker henne.
Flickan som lägger ett evigt pussel med en trasdocka i sin närhet. En docka stor som ett barn och med intensivt svarta knappögon som får till och med läsaren att känna sig iakttagen...
Med dessa starka bilder i bakhuvudet är det intressant att höra Monika Fagerholm berätta att hon anser att all konstnärlig verksamhet de facto börjar i språklöshet. Även den som sedan blir till ett meningsbygge.
Så kanske kan man säga att "Lola uppochner" gått från bild till text och nu är på väg tilllbaka till bild. Denna gång Ulrika Bengts´ bilder.
Den motvilliga tolkaren
Om det var lätt att få Monika Fagerholm med på noterna, var det betydligt besvärligare att locka ombord manusförfattaren Annina Enckell. Trots att Enckell redan flera gånger samarbetat med Bengts, bland annat i samband med ”Iris” (2011), ställde hon sig minst sagt tveksam till det här projektet.
Hur skulle man överhuvudtaget kunna börja plocka isär denna digra textmassa? Få den att böja sig till scener och repliker?
Men Bengts gav sig inte och plötsligt satt Enckell där och sorterade i myllret av personer och händelser. Det gällde att börja bena i helheten, plocka ut personer och händelser. Lyfta fram vissa repliker och insikter.
Snart var det ett mönster som utkristalliserade sig, ett mönster som bygger på unga flickor och gamla män. Relationen mellan flickor och fäder.
När jag frågar vilken vision Enckell såg framför sig när hon första gången läste texten så nämner hon stämningen som det centrala. De mörka, onda krafter som finns inom alla människor. Det var det som gjorde mest intryck, inte de konkreta händelserna.
Den envise producenten
Om det var en utmaning att få manusförfattaren övertygad om att detta var ett projekt värt att satsa på så var det ännu svårare att få potentiella samarbetspartners att öppna plånboken. Hur säljer man en idé som bygger på en komplex grundhistoria, som utspelar sig på flera tidsplan och som har ungdomar i huvudrollerna? Utan att det för den skull rör sig om en ungdomsserie.
Producenten Mats Långbacka som samarbetat med Bengts när det gällt såväl debutfilmen ”Iris” som ”Lärjungen” (2012) medger att det har varit en tuff process. Bland annat hos de nordiska tv-bolagen stötte han på patrull. Såväl SVT som NRK tyckte det hela kändes väldigt lokalt – var fanns det nordiska perspektivet?
Dessutom tyckte man att det var oklart vem serien riktar sig till. Och för ett tv-bolag är det a och o att kunna identifiera målpubliken. Hur gammal är den? Vad tittar den på annars? Vilka krav kan den tänkas ställa?
Från en genre till en annan
”Den är absolut en thriller”, säger Monika Fagerholm när jag ber henne komma med en genredefinition för romanen. En deckare har en mycket mera sluten form. Men viktigt är det hur som helst att man reder ut det som skett - annars bryter man mot reglerna, mot genrekonventionen.
- Man måste få veta hur det går, säger Fagerholm med ett skratt.
Och den regeln har Annina Enckell inte tummat på - man lär till och med ha tidigarelagt den biten för att inte allt fokus skall ligga på mordutredningen. Enligt Enckell är historien man nu berättar helt klart ett drama. Och då blir det mera intressant varför människor agerar som de gör än vad de gör.
Regissören Bengts är också inne på dramaspåret, men tänker satsa på att krydda helheten rejält. Här kommer att finnas utrymme för burlesk, groteskerier, farsartade inslag, svart humor, tragedi och melodrama.
Mats Långbacka sammanfattar genrefrågan med att hänvisa till "Twin Peaks" - en annan serie där det är svårt att sätta tummen på exakt vad det är man ser.
- Det här blir en serie som kommer att innehålla mycket av allt möjligt - och förhoppningsvis blir det en cocktail som är annorlunda än den vi är vana vid att bli serverade, säger Långbacka.
När detta skrivs har inspelningarna kommit igång och cocktailens ingredienser mäts upp. Efter noggrann mixning är det i december 2016 möjligt för tittarna att avnjuta resultatet.
Fram till dess kan man läsa romanen eller lyssna på det vi talade om i "Filmmagasinet" dagen efter det att projektet presenterats för pressen - dvs den dag då även denna artikels intervjuer gjordes (26.2.2015).