När privatdetektiven Doc Sportello (Joaquin Phoenix) kopplar av med en joint på sin sjaskiga soffa får han ett oväntat och olycksbådande besök av ex-flickvännen Shasta (Katherine Waterston). På väg till Doc har Shasta försökt skaka av sig eventuella förföljare. Shasta förklarar sig vara älskarinna till fastighetsmagnaten Wolfmann, vars fru tillsammans med sin älskare försöker spärra in Wolfmann på mentalsjukhus.
Inga motiv är klara, allra minst Shastas. Knappt har Doc hunnit rulla nästa joint innan han finner sig djupt indragen i ett oöverskådligt nät av försvinnanden, östasiatiska skumraskaffärer, poliser, agenter, nazistiska motorcykelknuttar och knarkande tandläkare.
Paul Thomas Anderson är en av dagens två eller tre högst ansedda amerikanska filmskapare. Han har tagit filmvärlden med storm med det brett upplagda porrfilmseposet Boogie Nights, med det djupt rörande formexperimentet Magnolia och senast med det psykologiska sektstudiet The Master. I Thomas Pynchon-filmatiseringen Inherent Vice (Inneboende brist) tar Anderson för första gången sig an detektivberättelsen. Men som man kunde vänta sig rör sig Inherent Vice långt utanför film noir-genrens gränser – trots att de gränserna redan i sig är synnerligen tillåtande.
Betydelsemättnad
Stephen King har gett en fin analys av konspirationsteoriernas lockelse. Mitt i allt kaos vill vi tro att det finns någon eller något som har koll på allt. Det måste finnas en förklaring! Liknande föreställningar om övergripande betydelsesammanhang visar sig i själsliga rubbningstillstånd: i psykoser och hallucinationer.
Psykosen, hallucinationen och konspirationsteorin smälter samman i hippie- och New Age-kulturens världsbild: en värld av föraningar, astrologiska samband, ouijibräden, själavandring, karma, intuition och fri kärlek. Den världsbilden ligger som en suggestiv, flytande grund för Inherent Vice.
Så blir filmen en lika stämningsfull som träffsäker satir över decennieskiftet 1960-70. Men det verkligt geniala greppet hos Pynchon och Anderson är fusionen av hippiekultur och film noir. För också noirgenren bygger på de meningsladdade, långsamt klarnande kopplingarna – på att allting hänger ihop, att allt har en betydelse, att allting sakta men säkert leder till berättelsens upplösning.
Inherent Vice spelar på den här spänningen, vi känner hela tiden att vi är på väg någonstans. Men berättelsen följer inte deckarens schema, utan mynnar ut i psykosens och hallucinationens grumligt skiftande mystiska meningsfullhet. Vart var det egentligen vi var på väg? Vart kom vi, och hur kom vi hit?
Ändå känner jag mig inte minsta smula lurad. På något sätt hänger allting ihop. Om inte annars, så i stjärnorna.
Och apropå stjärnorna: Joaquin Phoenix, Katherine Waterston, Josh Brolin, Reese Witherspoon, Benicio Del Toro… De glimmar, i lavalampans sken.