Finns det en väg ut ur individualismens återvändsgränd? I sin nya produktion Windows gör Blaue Frau rent hus med en tidsanda präglad av existentiell vilsenhet och ältande navelskåderi. Uppsättningen på Diana-scenen i Helsingfors har fått karaktären av en fantasieggande ritual med apokalyptiska förtecken. För regin står Anna-Mari Karvonen.
”Om inte jag, ingen annan. Om inte jag, ingen annan...”
En riktad röd ljusstråle delar det beckmörka scenrummet mitt itu som en mur. Några knappt urskiljbara gestalter passerar gränsen mässande på sitt mantra och när ljusen åter tänds öppnas scenbilden mot ett ödsligt ingenmansland, ett slags limbo där två odefinierbara figurer med utplånade anletsdrag ligger utsträckta under vita lakan på en bädd av svart stoft.
Men när de tar till orda låter de väldigt igenkännbara...
Ängslig självbespegling
Är jag så lycklig som jag kunde vara, har jag kontroll över mitt liv, har jag kontroll över dig, hur ter jag mig i andras ögon... Deras röster och inbördes gnabb låter ofta som två sidor av samma mynt, som en inre monolog alltigenom präglad av den där ängsliga självbespeglingen som är så typisk för vår tid. Och samtidigt påminner de lite om Winnie i Becketts Lyckliga dagar, hon som sjunker allt djupare i sin stofthög samtidigt som hon aningslöst klamrar sig fast vid vardagens rutiner som om ingenting hänt.
Johannes Ekholm står för uppsättningens text och att det är en text som gått igenom många destilleringsprocesser hörs, både på gott och ont.
Ibland finns här ett drag av aforistisk högstämdhet som låter lite pretentiös. Texten är uppbyggd kring en handfull mantran som är tänkta att fånga olika sidor av vår existentiella fälla men allt känns inte riktigt lika angeläget, åtminstone inte för den som redan hunnit till en ålder där en del fixeringar bleknat bort av sig själva.
Men samtidigt är Windows långtifrån någon gravallvarlig uppsättning. Bakom Sonja Ahlfors och Joanna Wingrens hantering av texten kan ofta hårfina nyanser av drift och ironi anas och till de befriande klacksparkarna hör också den här ritualens vildsinta uppgörelse med det introverta och ensamma navelskåderiet – en kräkgräll hostattack som med buller och brak övergår i ett gapskratt som formligen spyr ut våra nojor och mentala barlaster.
Ordlösa kommentarer
Och ändå vilar det något nästan sakralt över uppsättningen. Jaakko Pietiläinens visualisering och Tuomas Skopas ljudvärld rimmar perfekt med Anna-Mari Karvonens strama regi där den mångbottnade leken med förbiflimrande myter, gestalter och symboler smyger sig in nästan omärkligt, utan att göra väsen av sig.
Hennes egen gestalt på scenen är en av dem, en iakttagare och ceremonimästare med drag av både människa och gud. Inledningsvis tolkade jag det som om det var i hennes gestalt de två rösterna förde sin kamp men småningom smög sig också andra associationer in.
Det intressantaste i den här uppsättningen är nämligen ofta det som inte alls uttalas.
Ensemblens fjärde medlem, hunden Masha, hör helt klart till kategorin tysta kommentatorer.
Rofyllt nosar hon sig fram bland publiken, lyckligt oberörd både av sin egen framtoning och våra nojor.