Kina har i ett och ett halvt års tid lobbat för en ny asiatisk bank för infrastrukturinvesteringar. Ett femtiotal länder har anmält intresse. USA har motsatt sig att banken grundas. Nu ser USA ut att bli ensam utanför och Kina har tagit hem en värdefull seger.
Hösten 2013 satte Kinas regering igång förberedelserna för att grunda Asiatiska infrastrukturinvesteringsbanken (Asian Infrastructure Investmentment Bank, AIIB). Bakgrunden är det enorma behovet av investeringar i infrastuktur i Asien.
Behovet är stort för bättre förbindelser, till exempel vägar, järnvägar, broar, hamnar, energi och telekommunikation.
Det handlar om stora summor
Asiatiska utvecklingsbanken (ADB) räknade i en rapport från år 2010 att Asien behöver investera åtta tusen miljarder (8 000 000 000 000) dollar i infrastrukturen under det här decenniet för att säkra utvecklingen i regionen. Världsbankens chef, amerikanen Jim Yong Kim sade nyligen att världen behöver ytterligare mellan tusen och tusen femhundra miljarder dollar i infrastrukturinvesteringar per år.
OECD har räknat att det globalt behövs omkring sjuttiotusen miljarder dollar i infrastrukturkapacitet fram till 2030.
Världsbankschefen Kim har välkomnat den nya infrastrukturbanken till president Barack Obamas stora förtret. Kim har också sagt att Världsbanken är beredd att samarbeta med den nya Utvecklingsbanken (New Development Bank) som BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) grundade i fjol.
De existerande finansieringsinstitutionernas, Världsbankens eller Asiatiska utvecklingsbankens muskler räcker inte till för de enorma investeringar som planeras. Därför vill Kina ha den nya AII-banken för att kunna kanalisera sina infrastrukturinvesteringar i Asien via den. Kinas inflytande i den nya banken kommer att bli betydande.
Det är också ett viktigt argument för Kina, eftersom den kinesiska regeringen har varit frustrerad över att landets inflytande är så litet i de multilaterala utvecklingsorganisationerna som Världsbanken, Internationella valutafonden (IMF) och i Asiatiska utvecklingsbanken. I ADB har Kina 5,47 procent av rösterna, medan Japan har 13 procent och USA 13 procent. Kina har tröttnat på att USA inte har infriat sina löften att reformera Världsbanken och IMF.
Över femtio länder är redan med
AIIB kommer att starta med ett baskapital på 100 miljarder dollar. Det är visserligen mindre än ADB (160 mrd. $) och Världsbanken (223 mrd. $), men AIIB kommer att finansiera enbart infrastrukturinvesteringar, medan de två andra finansierar allt från miljöinvesteringar till satsningar på jämställdhet.
I oktober i fjol mötte 21 asiatiska länder upp i Peking för ett grundande möte. Efter det har ytterligare omkring 30 länder meddelat att de vill delta i den nya banken. Efter påtryckningar från USA avstod Australien och Sydkorea från att delta i det grundande mötet. Men båda länder har senare meddelat att de vill med.
Drygt tjugo länder väntar på att bli godkända, bland dem många europeiska länder. Finland meddelade den 30 mars att man söker om medlemskap i AIIB. För de här länderna är det närmast en formalitet att godkännas. Hittills har bara Nordkorea nekats medlemskap i banken. Utanför står fortfarande USA, Japan och Kanada. Men det är inte uteslutet att Japan och Kanada går med. I så fall blir USA den enda stora ekonomi som inte är med i AIIB.
USA har försökt pressa sina närmaste allierade att stanna utanför AIIB. Men Storbritannien, Tyskland och Frankrike har struntat i USA:s vädjanden. Till och med Israel gav en näsknäpp åt president Obama genom att gå med i AIIB. Ett flertal arabländer är också med i banken, liksom också Iran.
USA:s dilemma
Men varför har USA motsatt sig den nya banken? USA säger sig vara oroad över hur den nya banken kommer att drivas, speciellt med tanke på genomskinligheten. Enligt USA (och Japan) borde varje ny multilateral institution ha samma standard som Världsbanken när det gäller förvaltning och utlåning. USA är skeptisk till att AIIB kommer att uppnå denna standard.
Ett fall nyligen visar att det visst finns fog för oron. Kina har deltagit i finansieringen av infrastrukturprojekt i Sri Lankas huvudstad Colombo. Kina litade fullt på att Sri Lankas president Mahinda Rajapaksa skulle hållas kvar vid makten, men i valet i januari förlorade han överraskande.
Efter det har de nya makthavarna hittat en hel del oklarheter och oegentligheter i de kinesiska infrastrukturinvesteringarna. Om anklagelserna visar sig hålla streck är detta ett exempel på den typ av bristande transparens som USA och Japan befarar att AIIB kommer att praktisera.
Men det är knappast dålig förvaltning eller svår genomskinlighet som är den verkliga grunden för USA:s motstånd mot AIIB. I bakgrunden spökar en förskjutning av maktpositionerna i världen. USA är rädd för att dess maktposition i världen vittrar sönder samtidigt som Kina blir en allt större maktfaktor, i synnerhet i Asien.
Kina ändrar linje
Kina har å sin sida ändrat strategi när det gäller en del territoriella konflikter med grannländerna. Ännu under 2013 och första hälften av 2014 använde sig Kina av ”hård makt” i relationerna. Kina satte upp en oljerigg nära Vietnam och i maj i fjol blev en vietnamesisk fiskebåt rammad av en stor kinesisk trålare nära oljeriggen. Det ledde till enorma protester i Vietnam och mycket badwill för Kina i Sydostasien.
Efter det har Kina gjort en helomvändning i riktning mot ”mjuk makt”. Kina har backat i konflikten om en del öar med Japan och skrivit under avtal om bland annat miljösamarbete med USA. Dessutom har Kina grundat en fond på 40 miljarder dollar för en ny ”Sidenväg” som ska förbinda Asien och Europa.
Kina sitter idag på mer än tre tusen miljarder dollar i utländska reserver och har därför råd att investera i infrastruktur i Asien. Men det inte av välvilja man vill investera. Kina har överkapacitet när det gäller arbetskraft, stål och cement som kan användas för investeringar utomlands. Det skulle gynna de länder där investeringarna görs, men också Kina.
Valutan i fokus
Kinas intresse för den nya investeringsbanken är direkt kopplad till Kinas ambitioner att öka sitt internationella inflytande i Asien. Ett uttryck för detta är Kinas ambition med tanke på den egna valutans status. Kina vill få sin egen valuta att bli en reservvaluta precis vid sidan av dollarn.
Samtidigt vill Kina att dess valuta yuan kommer med i den valutakorg som bestämmer värdet på IMF:s Särskilda dragningsrätter (Special Drawing Rights, SDR). SDR är en bokföringsvaluta som IMF använder bland annat i transaktioner mellan medlemsländer. Värdet bestäms nu av en valutakorg som innehåller dollar, euro, japanska yen och brittiska pund. Kina vill att yuan ska ingå i korgen.
Storbritanniens finansminister George Osborne har drivit på att London City skulle bli centrum för utrikeshandel i den kinesiska valutan. Det kunde bli ett första steg i att göra valutan konvertibel.
Maktbalansen förskjuts
Allt tyder nu på att Kina har vunnit den här matchen om AIIB och USA har hamnat på ett sidospår. Efter att ha dominerat de internationella ekonomiska institutionerna Världsbanken och IMF efter andra världskriget kan USA:s inflytande småningom börja minska.
USA blev säkert överraskat av att de närmaste allierade inte lyssnade på USA:s varningar. USA har därför lättat en aning på sin hårda inställning mot AIIB. Bland annat har man från Obama-administrationen låtit förstå att man kan delta i projekt som är gemensamma för AIIB, Världsbanken och ADB.
USA:s njugga inställning till AIIB ställer många av dess bundsförvanter i Asien inför en svår sits. De vill undvika en situation där de tvingas välja mellan Kina och USA. Alltför hårda påtryckningar från USA:s sida kan driva de asiatiska länderna att söka ännu mera samarbete med Kina.
Nu kommer de länder som har anmält intresse för banken att utarbeta ett grundfördrag och meningen är att de ska godkännas i slutet av året. Finland, liksom andra europeiska länder, hoppas naturligtvis få en del av de enorma infrastrukturprojekt som i framtiden kommer att förverkligas.
Grundande och godkända medlemmar i Asiatiska infrastrukturinvesteringsbanken, AIIB:
Bangladesh, Brunei, Filippinerna, Förenade arabemiraten, Indien, Indonesien, Iran, Jordanien, Kazakstan, Kambodja, Kina, Kirgisien, Kuwait, Laos, Malaysia, Maldiverna, Mongoliet, Myanmar (Burma), Nepal, Oman, Pakistan, Qatar, Saudiarabien, Singapore, Sri Lanka, Tadzjikistan, Thailand, Uzbekistan, Vietnam.
Icke-regionala medlemmar: Frankrike, Italien, Luxemburg, Malta, Schweiz, Storbritannien, Tyskland.
Väntar på godkännande: Australien, Azerbaijan, Brasilien, Danmark, Egypten, Finland, Georgien, Hongkong, Island, Israel, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Ryssland, Sydkorea, Spanien, Sverige, Taiwan, Turkiet, Ungern, Österrike.