Klonk, ekade det i kyrkan Nyamata utanför Kigali när mannen lade ner skallen på cementgolvet. ”Här machete, där kulhål. Nej vänta det är inte ett kulhål, säkert en klubba eller något i den stilen. Där är ett kulhål, ser ni, det är ett mer regelbundet hål.” Klonk.
När man kommer körande över gränsen från Uganda till Rwanda märker man genast att man har kommit till ett annat land. De gröna, terrasserade kullarna är likadana på båda sidor av gränsen, men det är inte bara ölreklamerna som förändras vid gränsen. Det första man märker är vägarna. Efter att ha skumpat fram i groparna som kallas väg på den ugandiska sidan är vägarna i Rwanda skrämmande silkeslena.
En kombination av att ha lyckats hålla korruptionen i schack och de enorma mängder pengar som har pumpats in i Rwanda för att lindra världens dåliga samvete efter folkmordet har lett till en huvudstad som inte påminner om andra afrikanska städer. Efter Kampalas kaotiska trafik och bubblande aktivitet är Kigali som en annan värld.
För det första måste alla bodaförare(mopedtaxi) ha hjälm – och också erbjuda passageraren en hjälm (något Uganda med fördel kunde ta modell efter). Kigali har också ovanligheter som fungerande trafikljus, trottoarer (!), ordentliga vägskyltar och väldigt lite skräp (platspåsar är förbjudna i landet). På många ställen kunde man lika gärna tro att man befinner sig någonstans i Sydeuropa och inte ihjärtat av Afrika.
Det var exakt 21 år efter folkmordet som vi kom till Kigali. Självklart besökte vi folkmordsminnesmärket – ett museum som berättar om hur folkmordet kunde hända och hur det gick till. De första massakrerna på tutsier skedde redan 1959, då många tutsier flydde till Uganda från Rwanda. Med jämna mellanrum har det under senare halvan av 1900-talet brutit ut oroligheter där tutsier dödades. Men folkmordet 1994 var så väl planerat och noggrannt utfört att interahamwemilisen och regeringssoldaterna hann ta livet av en åttondel av landets befolkning (kring en miljon människor) innan man fick stopp på dödandet.
Folkmordet kunde lätt ha förutspåtts och stoppats, men FN:s skrämmande ovilja att ingripa kostade hundratusentals livet. Den snabba versionen av hur mördandet slutade var att nuvarande presidenten Paul Kagames tutsirebeller RPF (många var barn till tutsier som flytt till Uganda efter massakern 1959) lyckades stoppa våldet.
På folkmordsmuséet märker man ändå en stor lucka i informationen. Absolut ingenting nämns om de tiotusentals hutuer som Kagames RPF mördade på vägen från Virungabergen till huvudstaden. Också det faktum att Rwanda nu är enat och att ingen längre bryr sig om om någon är hutu eller tutsi nämns lite för många gånger, som ett mantra.
Faktum är att dagens Rwanda på många sätt påminner om Rwanda före folkmordet. Det är tutsierna (minoritetsgruppen i landet) som innehar alla höga positioner. Att nämna att det eventuellt var Paul Kagames trupper som sköt ner hutupresidenten Juvenile Habyarimanas flygplan den 6 april 1994, vilket blev gnistan som satte igång folkmordet, gör man klokt i att inte göra. Rwanda är djupt involverat i kriget i Kongo, även om Kagame hävdar att det är lögn. Men Rwanda, där det aldrig har hittats en enda diamant, blev plötsligt diamantexportör efter att rebeller plundrade praktiskt taget hela östra Kongo.
Rwandiska flyktingar jag har talat med här i Uganda vittnar dessutom om att det fortfarande är stor skillnad på om du är hutu eller tutsi. Till exempel Christian Kwitonda, som jobbar som datorlärare på flyktingbosättningen Kyangwali i västra Uganda, berättar att han måste fly eftersom han är till hälften hutu och till hälften tutsi. Han kom till Uganda 2007. Han säger att det inte är ett tydligt krig, men att spänningarna mellan stammarna är påtagliga.
- Rwanda är väldigt komplicerat. Är du inte med dem som har makten så dör du, säger han.
Är man 50-50 hutu och tutsi som Christian, är det så gott som omöjligt att få jobb eller stipendier till universitetet, säger han. Christians pappa var hutu och mamma tutsi. Tack vare att hans pappa betalade hans avgifter lyckades han studera datorvetenskap ett år vid universitetet. Men hans pappa, som stödde oppositionen, mördades vid valet år 2003. Hans mamma sattes i fängelse i två år, han själv och hans bror fängslades i två veckor. De blev slagna dagligen, fick undermålig mat och förhållandena var hemska, berättar Christian. Därefter flydde han till Uganda.
I kyrkan i Nyamata, kring 30km utanför huvudstaden ligger 50 000 av folkmordets offer i en massgrav. Under tidigare oroligheter hade många tutsier sökt skydd i de katolska kyrkorna och gjorde det också 1994. Då hade den kollektiva galenskapen ändå gått så långt att också nunnor och präster deltog i mördandet.
Vi var de enda i kyrkan när vi kom och visades runt av en guide. Varje halvår måste benen i den öppna massgraven tvättas – det var det dags för nu. Fem personer satt med masker på och tvättade skallar och ben. En hämtade mera ur massgraven – jag kommer aldrig att glömma ljudet av benen som rasslade ner i den gula platsbunken.
Inne i kyrkan finns alla kläder efter dem som mördades här kvar, och dörren bär fortfarande kulhål och man kan se hur den bändes upp och interahamwe och regeringssoldaterna kom in för att ta livet av tutsierna som sökt skydd här. Kläderna som blivit kvar lämnar en distinkt lukt i kyrkan – det luktar lite som en hemlös person som inte har tvättat sig på länge. Jag tycker mig känna lukten av urin också – undrar om den kan finnas kvar efter 21 år? Många måste säkert ha kissat på sig av skräck när soldaterna stormade kyrkan.
Jag har besökt ganska många liknande platser som folkmordsminnesmärkena i Rwanda. Förintelsemuséet Yad Vashem i Jerusalem imponerade med sin pompa. Speciellt bra minns jag de sex miljoner små mosaikbitar som representerade förintelsens offer. Koncentrationslägret Auschwitz i Polen påminde om hur grymt systematiskt mördandet var. Tortyrfängelset Tuol Sleng och dödens fält i Kambodja, där massgravarna lämnats orörda och benfragment och kläder kryper upp ur marken för att påminna om de röda khmerernas ondska var obehagliga platser. Från Rwanda kommer jag att minnas de rasslande benen i platsbunken och klonket av skallen mot cementgolvet tillsammans med stanken från kläderna och lösningsmedlet som fick huvudet att snurra.
Och jag minns den lilla barnskallen som sorgset tittade ner på mig inne i massgraven där flera meter av ben och skallar tornade upp sig kring oss och lukten av jord och förruttnelse låg tung.
Det mest skrämmande med Rwanda är ändå hur nyligen det skedde. Jag firade min femårsdag i Nederländerna i april 1994 när folkmordet höll på som värst. Jag fick en liten batteridriven vit hund med ett ljusrött koppel till present medan folkmördarna inte ens skonade barnen i Rwanda. Trots att regimen försöker släta ut det är såren efter folkmordet ännu öppna. När man går på gatan i Kigali och ser människor som är över 40 år kan man inte låta bli att undra om han eller hon också deltog i mördandet.
Den kollektiva galenskap och propagandan som gjorde folkmordet möjligt är otroligt skrämmande. Låt det aldrig hända igen har mänskligheten sagt många gånger förut.
Liselott Lindström frivilligarbetar som informatör för Finlands Flyktinghjälp i Uganda.