Nu på fredag har det gått exakt 25 år sedan rymdskytteln Discovery lyfte från Cape Canaveral med sin kanske dyrbaraste last någonsin ombord.
Lasten bestod av rymdteleskopet Hubble, som fick sitt namn efter den amerikanske astronomen Edwin Hubble, som 1924 upplyste världen om att vår galax Vintergatan bara är en i ett oändligt hav av galaxer.
Tusentals varv kring jorden senare kretsar Hubble-teleskopet fortfarande där uppe, 600 kilometer ovanför våra huvuden. Stor som en skinande blank buss ungefär, med en vikt som motsvarar två elefanter. Och med en kostnad på cirka 5 miljarder euro, till dags dato.
Men de flesta är överens om att det har varit väl investerade pengar; man kan lugnt säga att inget enskilt instrument i modern tid har revolutionerat vår förståelse av världsalltet på samma sätt som Hubbleteleskopet.
Vackert universum vi bor i
Om du inte är intresserad av funderingar kring vår plats i universum, ta åtminstone en titt på bilderna. Varenda en av dem är ett konstverk, om inte annat, värd en paradplats på vardagsrumsväggen.
Tanken på ett rymdteleskop var inte ny ens 1990 då Hubble lyfte mot skyn. Redan 1946 föreslog astronomen Lyman Spitzer att ett teleskop i rymden, ovanför jordens atmosfär, skulle kunna leverera bilder som astronomerna på de jordbundna observatorierna inte ens kunde drömma om. Markbaserade teleskop störs ju av de turbulenta luftlagren mellan dem och stjärnhimlen, den som får stjärnorna att ”blinka”.
Och så blev det att åren 1966 och 1968 sköts rymdteleskopen OAO 1 och 2 upp i omloppsbana. (OAO = Orbiting Astronomical Observatory.) De observerade på den ultravioletta frekvensen samt på röntgen- och gammaområdet och bidrog till många viktiga upptäckter. Och de banade vägen för Hubbleteleskopet, som började planeras i slutet av 1970-talet.
Rymdfärjan - en förutsättning för Hubble
En avgörande faktor för Hubbleteleskopet var rymdskyttlarna, som togs i bruk 1981 och som innebar att man kunde underhålla teleskopet vid behov och på så vis förlänga dess livslängd. För det stod ju klart från början att det här inte skulle bli billigt.
Men budgeten sprack ändå så gott som genast, så NASA bjöd in europeiska rymdorganisationen ESA till Hubbleprojektet.
Den ursprungliga kostnadskalkylen på var 400 miljoner dollar men fram till datumet för avfyrningen den 24 april 1990 hade Hubbleteleskopet kommit att kosta 2 miljarder. Projektet var dessutom kraftigt försenat, inte minst på grund av rymdfärjan Challengers haveri 1986 som satte stopp för rymdskyttelprogrammet i flera år.
Hoppsan!
Dessutom så började det hela inte alls väl. De allra första bilderna vittnade om en katastrofal konstruktionsmiss. Hubbleteleskopets 2,4 meter stora spegel led av så kallad sfärisk aberration som berodde på att den var slipad aningen för flat i kanterna. En felslipning på två mikrometer, motsvarar en bråkdel av tjockleken hos ett hårstrå, men det räckte för att göra bilderna suddiga.
Det dröjde till 1993 innan reparatörerna hoppade i rymdfärjan och åkte upp och korrigerade felet. Och det var först då som universum öppnade sig på allvar i en gnistrande skärpa som ingen hade skådat maken till fram till dess.
2002 installerades sedan kameran som kallas Advanced Camera för Surveys, något som ökade på skärpan ytterligare, nästan tiofalt.
Världens mest produktiva vetenskapliga instrument
Sedan observationerna med rymdteleskopet Hubble inleddes har man gjort mer än en miljon observationer med det. Hubble har bidragit med data till omkring 13 000 vetenskapliga artiklar och uppsatser, vilket enligt NASA gör det till ett av världens mest produktiva vetenskapliga instrument någonsin.
Ett av de vetenskapliga huvudmålen med Hubbleteleskopet var att studera cepheider, en sorts variabla stjärnor som kan användas till att mäta avstånd i kosmos, vilket gjorde det möjligt att uppskatta universums ålder exaktare än förr.
Genom att studera supernovor i avlägsna galaxer kunde man också dra den överraskande slutsatsen att universum expanderar med en accelererande hastighet, en upptäckt som gav 2011 års Nobelpris i fysik till Adam Riess, Brian Schmidt och Saul Perlmutter.
Allt har sin tid
Efter 25 år i rymden är Hubbleteleskopet fortfarande bland de allra främsta redskap som världens astronomer har till sitt förfogande, men allting har sin tid, och förr eller senare tvingas vi säga adjö till vårt rymdburna öga mot kosmos. Till de ursprungliga planerna hörde att man skulle återbörda teleskopet till jorden efter fullbordat värv och ställa ut det till påseende i ett museum, men sedan rymdfärjorna togs ur bruk finns det ingen möjlighet till det längre.
Så Hubbleteleskopet kommer att få möta sitt slut i en ”blaze of glory”, som amerikanerna säger, det kommer att störtas ned i atmosfären där det brinner upp.
Men vi ska hoppas att Hubbleteleskopet håller ut åtminstone fram till 2018, då dess efterträdare, det ännu mäktigare James Webb-rymdteleskopet ska göra sin entré, enligt planerna åtminstone.
"Den ultimata bergstoppen"
Hubbleteleskopet har kallats ”den ultimata bergstoppen”, och om
Hubble har bjudit på hisnande vyer över världsalltet så kommer James Webb-teleskopet att torna högt till och med över dem. Bland annat så kommer vi att kunna observera planeter i andra solsystem direkt, kanske till och med se spåren av liv på dem.
Men till dess, skål för 25 år med Hubbleteleskopet!
